hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 23 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

God natts sömn och lugnet före stormen!

Jag sov riktigt gott i natt! Det känns så himla skönt. Inte för att det gjorde mig särskilt mycket mot min utmattad, feber och allt annat men det är ändå väldigt skönt. Sömn är nödvändigt för alla, inte minst om man är sjuk och kroppen och hjärnan utsätts för mycket stress och press, som en sjuk kropp blir. Att sova några timmar (många i bästa fall) ger också en väldigt välbehövlig paus från allt. En paus från verkligheten och en trip till drömmarnas land. För mig är den pausen väldigt viktig att få. När jag är utan sömn flera dygn i streck blir jag otroligt desperat efter att få den där pausen. Ett break. Ett litet stop, högst tillfälligt såklart, i lidandet.

De andra i familjen ska ut och handla och gå på stan. Trisse är också med dem, så jag är helt ensam. Men jag har ju mitt trygghetslarm. Fast nu kom jag på att det kanske inte fungerar på helgerna? Nu blev jag osäker. Får ta och kolla upp det! Oavsett vilket så är det skönt att det är helt tyst och lugnt här hemma. Helgerna brukar innebära mest lidande för mig, åtminstone för hjärnan, eftersom att de andra är hemma och ljudnivån blir så hög. Därför njuter jag av varje sekunds tystnad och lugn. Snart är det slut på friden och hjärnan kommer gå in i sitt hemska speedade läge igen och adrenalinet kommer rusha runt i min kropp. Det är inte klokt att jag är så fruktansvärt känslig mot alla intryck, ljud i synnerhet. Det är verkligen jobbigt och opraktiskt, plågsamt. För hela familjen, men mest för mig.

God natt och TACK! 💙

Nu ska har jag lagt mig i sängen "på riktigt", alltså för natten. Jag ska strax ta mina starka sömntabletter och hoppas på flera (helst många) timmars sammanhängande och god sömn i natt. Värmedynan står på max, ändå ligger jag här med världens frossa. Tidigare idag svullnade lymfkörtlarna ännu mer och bihålorna är helt täta. Jag har faktiskt inte tagit tempen nu på några dagar, men antar att det är mer än "bara" min "ME-feber" som ger mig sån hemsk feberfrossa nu. Det spelar ingen roll. Det är som det är ändå.

Jag har läst och svarat på många kommentarer jag fått från bloggläsare. Jag blir lika rörd över ert engagemang och stöd som jag alltid blir. Om jag inte hade haft så många läsare och så mycket fint stöd från er läsare hade jag antagligen inte orkat puscha mig själv att fortsätta skriva. Och det vore hemskt tråkigt på väldigt många sätt. Skrivandet är min frihet, det jag sysslar med. Visst tar det massvis med energi att skriva och svara på kommentarer mm. MEN. Det ger också väldigt mycket energi tilllbaka. All kärlek jag får från er läsare hjälper mig att fortsätta orka kämpa och stå ut. TACK för det.

Sömnen, så otroligt efterlängtad och välbehövd... 💤

Ja, då blev det en natt, eller ett dygn rättare sagt, till utan sömn. Och då menar jag ingen sömn alls. Ibland säger Lina och pappa att de inte sovit bra på natten, men då är det egentligen så att de sovit ganska så bra ändå. Men timmarna blir långa, väldigt långa, på nätterna. Lina sover alltid väldigt gott. Mamma också. Pappa har det sämre med sömnen, men han får åtminstone några timmars sömn varje natt. Och sen lite middagssömn då och då!

Det är jag känner för att sno några timmars sömn var av dem. Jag är såklart glad för deras skull, att de sover. Men det är hemskt jobbigt att ligga vaken hela natten, sen hela dagen och sen ytterligare en natt och en dag till. Framförallt när jag hör de andra snarka och sova så lugnt och skönt på natten. Då blir jag nästan arg. Eller mest frustrerad. Jag vill också sova. Jag behöver sova. Jag behöver verkligen det.

Jag drar mig för att ta mina starka sömntabletter. Som jag drar mig för det! Men efter två-tre vakna dygn gör sig sömnbristen verkligen påmind och då har jag inget annat val. Så är det. Då blir "ME-hjärnan" ännu virrigare, jag glömmer ta mina mediciner till exempel och det leder till problem i sig. Jag blir på dåligt humör också, när jag får sömnbrist. Det blir svårare att bita ihop, svårare att stå ut, svårare att se något hopp och någon mening med detta helvete. ALLT blir ännu svårare, helt enkelt.

Så ikväll blir det till att ta de starka sömntabletterna. För nu bara måste jag få sova. Och enda vägen till sömn för mig nu för tiden är att fullkomligt nocka mig själv, tvinga ner min stackars övertrötta hjärna i kemisk sömn. Som jag skrivit tidigare, kemisk sömn är bättre än ingen sömn. Och nu behöver jag verkligen sova. Annars vet jag inte vad jag gör. Efter två-tre dygn utan någon sömn alls (som absolut mest någon timmas oroligt slumrande fram på småtimmarna) blir sömnen som ett vattenhål i öknen. Nästan för bra för att vara sann. Och lika efterlängtad som ett glas kallt vatten i stekande värme. Ungefär så känns sömn för mig. Och har gjort i perioder i hela mitt liv och konstant de senaste tre-fyra åren. Det är tufft. Det går inte att säga annat.

Jajamensan! Varje dag och varje natt är likadana. Repriser av varandra.