hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 23 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Fullkomligt kraschad

De senaste dagarna, egentligen senaste veckan, men allra mest de senaste dagarna, har jag varit väldigt kraschad. Jag har tagit ut mig för mycket och det har gjort att jag kraschat. Jag mår verkligen INTE bra i vanliga fall och under krascher mår jag ÄNNU sämre. Det är verkligen hemskt och inte klokt hur svag jag blir, ännu svagare än jag är i vanliga fall. Det är verkligen inte klokt hur dåligt jag mår i vanliga fall och att sedan bli ännu sämre under krascherna är bara för mycket. För tufft. Och jag blir lika rädd varje gång jag kraschar att jag ska fastna där nere i kraschen. Att kraschen, så som jag mår då, ska bli mitt nya "normala".
 
Nej, det är verkligen ingen höjdare att krascha så. Och det är sannerligen INTE heller någon större hit att må så extremt dåligt som jag gör i vanliga fall, utan krasch, heller. Jag vet faktiskt inte ens hur jag står ut längre. Hur jag finner kraft att orka fortsätta kämpa när jag mår så fruktansvärt, hemskt dåligt. Ingen som inte varit i exakt samma sits som jag är nu kan förstå hur dåligt jag verkligen mår. För det är verkligen så, det går inte att förstå. Det går inte att ta in hur en människa kan vara så svag och orkeslös. Det går INTE att förstå. Det är knappt ens så att jag förstår det själv. Och det är nog tur det.
 
För om jag hade förstått det helt och hållet hade jag nog inte orkat kämpa vidare överhuvudtaget. Så skrämmande och fruktansvärt är det. Hemskt och avskyvärt. Att någon kan må såhär dåligt. Att JAG, lilla JAG, kan må såhär hemskt dåligt. Nej, det är mer än jag kan förstå. Och tur är väl det. Som sagt...

Trisse kör med mig, bokstavligen! 😅🐶

Härrom natten låg jag vaken, som jag alltid gör de nätter jag inte tar sömntabletter, och plötsligt hörde jag sängen börja låta och jag kände att huvudändan av sängen började höjas. Jag blev så förvånad eftersom att jag inte själv tryckt på knappen. Då insåg jag att det måste vara Trisse som kommit åt fjärrkontrollen. Jag började leta bland täcke, filt och under Trisse och innan jag hittade fjärrkontrollen satt jag upp! Så kan det gå när lille herr Trisse får tag på fjärrkontrollen och bestämmer sig för att ändra läget på sin mamma! Jaja! Det var bara att sänka ner mig själv igen och lägga fjärrkontrollen längre från Trisse. Han kan bli förvånansvärt lång när han sträcker ut sig, som jag märkte!

Här ligger Trisse på kökssoffan i mormors och morfars kök. Mamma tog denna bild på honom när de andra var iväg och hälsade på mormor och morfar igår. 🐶❤️

Hur orkar jag egentligen skriva, så svag och sjuk som jag är?! 🤕💙

Ja, det är en otroligt bra fråga och jag frågar mig den själv. Ofta! Jag tänker: hur i all sin dag får jag fram text när jag är så svag att jag måste äta i min säng och kissar max tre gånger om dygnet, för det inte finns energi tillräckligt för att kissa fler gånger?! 

Svaret är kort och gott: Viljan, envisheten, nätter fulla av adrenalin och lite lagom "fusk"! 

Jag VILL skriva, jag älskar att skriva och jag måste skriva för att kunna existera. Den dag, må den aldrig komma, ett inlägg inte publiceras klockan 08.30, plus och minus bidra munter, har en enorm katastrof inträffat i mitt liv. Skulle detta ske är jag uppriktigt och helt ärligt att jag skulle välja att avsluta mitt liv ganska omgående. Om jag inte kan skriva något mer. För skrivandet är så viktigt för mig. För min överlevnad.

Jag har skrivit i HELA mitt liv. Att skriva är jag. Tre saker är HANNA. DJUR- främst hundar men också hästar, elefanter och tigrar.

MUSIK- nu för tiden enbart att lyssna, knappt ens det pga ljudkänsligheten som är så svår. Men musik innebär också att spela själv- jag, Lina och pappa spelade gitarr och jag trummor också, innan jag inte kunde fortsätta spela på grund av min kropp. Lina och jag har även skrivit musik, tillsammans och var och en för sig.

SKRIVA- Jag har skrivit allt möjligt och om allt möjligt. Jag har bra fantasi. Lina och jag har skrivit en hel bok som jag skulle vilja läsa igen och ändra en del i, göra den bättre. Men ingen energi finns. Jag skulle vilja skriva på mina andra bok-projekt. Och jag skulle vilja lägga ihop ett antal bloggtexter och på något vänster få ihop det till en bok jag vill ge ut. Den idéen har jag haft i sen jag började blogga men har absolut ingen energi att genomföra, eller ens påbörja det projektet. Det är så galet frustrerande att jag inte har energi till något sånt. Jag orkar snart inte ens få ihop det så det kommer ut ett inlägg varje morgon.

Med vilja och envishet kommer man väldigt långt, men inte hur långt som helst. Jag skriver inte längre varje dag, verkligen inte. Det går dagar, ofta till och med veckor, utan att jag skriver. Det beror såklart på hur jag mår. Även om jag är skicklig på att krysta fram en text som duger till bloggen genom tårar och med skakande händer och fingrar och en kropp som gör så otroligt, fruktansvärt ont att jag är ögonblick från att spy på grund av den omänskligt råa, mördande smärtan, så klarar jag inte allt.

Och då är det tur att det finns inlägg sparade på en hög. Sparade inlägg att ta av de dagar det inte finns en chans i helvetet att jag kan pressa fram en text. Inte ens en kort en med en bild.

Jag skriver när ork finns, eller rättare sagt då jag är helt full av adrenalin och hjärnan och kroppen tolkar detta som ork/energi trots att det inte är det och jag blir straffad efteråt, för det med. När adrenalinet flödar och jag väl skriver passar jag på och skriver så mycket jag bara kan pressa ur mig och sen läggs texterna på hög. Jag sparar dem till de dagar jag inte har någon text.

Något som triggar mig och gör att jag puschar mig själv att skriva texter, trots att jag egentligen inte har energi att skriva, är att jag jar såpass många läsare som följer mig varje dag. Och i bästa fall tycker ni inte bara om det jag skriver utan tänk om det till och med är så att det jag skriver gör att fler får upp ögonen för mina sjukdomar, då främst ME, EDS (som inte är en sjukdom förevisning) och fibromyalgi och lär sig ett och annat! Det är fantastiskt om jag kan bidra till det! Verkligen fantastiskt och det triggar mig det med och gör att jag bara måste och vill skriva ännu mer!

Så avslutningsvis, något som också bidrar till att jag faktiskt trots att jag är så svag och sjuk och nio av tio dagar inte ens kan drömma om att skriva bloggtexter för jag mår så fruktansvärt dåligt och inte har ens en gnutta energi till övers för något annat än att andas och stå ut och knappt ens det, är små "fusk". En del inlägg består endast av bilder eller så gott som endast av bilder med bara en rad eller två med text.

Och något annat jag gör för att få ihop inlägg när jag inte är full av adrenalin och "falsk energi" och därför inte orkar skriva något alls är att jag tar bra inlägg jag la ut för ett eller två år sedan och som jag tycker är värda att läsa igen och så publicerar jag de inläggen igen. Visst är det lite "fusk" men utan dessa små fusken, eller energisparande smarta lösningarna, skulle jag inte kunna publicera ett inlägg varje dag och det är ju just det jag så hemskt gärna vill, och känner att jag måste, göra! 

STORT tack till alla ni underbara läsare som följer mig och stöttar, gillar och kommenterar varje dag. Ni gör allt jobb som det innebär för mig att skriva, och det är sjukt mycket jobb och energi som går åt till detta, värt det! Tack till er som läser, hoppas ni fortsätter med det för jag tänker då fortsätta skriva så länge det bara går. Jag måste det, jag vill det och jag behöver det. Jag älskar att skriva, helt enkelt! 💙

Ungefär så här ser det ut resterande 23 timmar och 30 minuter de dygn jag skriver och hela dygnet de dygn jag inte skriver! Trisse, mitt hjärta som alltid vilar med mig, dag som natt. 🐶❤️