hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, fyra diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Musiken i mitt liv

Nu är jag hemma ensam igen och det är superskönt och dessutom bra läge. Eftersom jag haft det så tyst omkring mig hela dagen när jag sovit bestämde jag mig för att öronen och hjärnan fick stå ut med lite ljud nu!
Nu strömmar musik ut från högtalarna och det känns som att mitt hjärta slår i takt till musiken. Utan musiken i mitt liv vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Musik är oerhört viktigt för mig. Det får mig att slappna av, bli peppad, känna en massa saker, både bra och dåliga. Precis som med allt annat är jag en extrem period människa även när det kommer till musiken. Jag är egentligen inne i en Within Temptation sväng just nu, men kände att det skulle få mig på deppigt humör nu i min ensamhet. Därför blev det något mycket mer oseriöst och inte lika allvarligt. Nej, här snackar vi helgalna, omogna texter, 80- tals inspirerad glamrock när den är som bäst! Nämligen Steel Panther!
Ett band med män i 50- års åldern iförda tajta trikåer som började som parodiband av Guns och Skid och alla goa band som faktiskt fanns och var stora på 80- talet. Men nu skriver Steel Panther eget material sen rätt länge tillbaka och jag tycker de är skitbra! Så där lagom glada och seriösa som jag behöver ibland. Det är tack vare Lina som jag lyssnar på dem, så brukar det vara med musik! Hon upptäcker något bra, visar för mig och jag fastnar jag med! 
Vi såg Steel Panther live på Trädgårn i mars detta året, var riktigt bra:)
 
Musik jag egentligen lyssnar på, när jag inte "glammar till det", är tyngre band som Metallica, Iron Maiden och Pantera. Jag har sett Maiden live två gånger och Metallica en, nu i somras på Ullevi. Förutom själva soundet är texter väldigt viktiga för mig. Har en låt en bra text är den nästan alltid bra tycker jag. Nästan alla Metallicas texter är sådana som jag kan relatera till. Vissa för mycket. Kan nästan inte lyssna på Fade to black längre, den har sån stark och sorglig text att det blir för mycket. För nära mina egna tankar och känslor. Lyssna och hör varför...
 
Två av mina tatueringar har med band jag lyssnar på att göra. Direkt, eller indirekt. Den senaste är ett Metallica M, Metallicas logo med fyra stycken M tillsammans som bildar en stjärna. Den andra som har med ett band att göra var den tredje tatueringen jag gjorde och den innehåller bland annat en textrad från en av mina favoritlåtar med Maiden. Vi får se vilken nästa tatuering blir och om den har något med musik att göra eller ej.     

Omättlig trötthet och totalt orkeslös

Idag har jag inte gjort annat än sovit. Klockan ringde klockan nio och då sov jag stenhårt (händer aldrig att jag sover till nio!) och sen gick jag och la mig direkt efter frukosten och har sovit  fram tills nu! Helt sjukt egentligen. Min kropp vet inga gränser när det gäller trötthet. Hur mycket jag än sover blir jag aldrig mindre trött. 
 
Har en sån dag då jag är extra svag också. Helt orkeslös. Bara att hålla i telefonen nu kräver mycket ansträngning. Sitter i soffan och tittar på Vänner :) Måste verkligen masa mig ur soffan, ställa in en färdigmat i micron och tvinga i mig lite mat. Om jag har tur håller sig min värk i käkarna nere även efter intag av mat. En annan fördel med att sova, käkarna används inte. Om det ändå vore så väl även i vaket tillstånd. Jag försöker äta mjuka/flytande saker men det spelar inte så stor roll. Käkarna värker som bara den, precis som hela kroppen, det är bara att stå ut. 
 
Lina jobbar kväll och mamma och pappa har inte kommit hem från sina jobb ännu. Visst saknar jag dem och lite sällskap men det är så tyst när jag är ensam hemma, så lugnt och skönt. Och helt ensam är jag inte heller, Trisse är med mig såklart. Han ligger bredvid mig i soffan och sover. Han andas tungt och snarkar lite då och då. Han har gjort mig sällskap i sängen hela dagen och det är så fint. Där jag är vill han vara. En riktig liten glädjespridare är var han är, Trisse lilla:) 

Komma från husets fyra väggar

Min sömntrend håller i sig. Har sovit runt fyra timmar idag. Jag blir inte direkt piggare, men aningen mindre hjärntrött och det är skönt. Det är någon gyllene timme mellan det att jag vaknat på morgonen efter en okej natts sömn eller efter sömn på dagen, innan jag börjar bli för trött igen, som jag känner mig lite med. Lite klar från dimman i hjärnan. En kort period då det känns som att jag kan tänka någorlunda. Som om jag vore mitt gamla jag igen. De stunder tar jag väl vara på och njuter. Det farliga med att ha stunder som är bättre, både med hjärnans påverkan och kroppens mående, är att det är så lätt att göra för mycket. Att man "passar på" och till exempel går en liten promenad med hunden eller plockar ur diskmaskinen. Men det straffar sig ju såklart. Gör mig ännu sämre efteråt.
 
Det är bara det att det är så fruktansvärt svårt att vara tillfreds med tillvaron när typ allt jag gör är att stirra på samma fläck på väggen, ligga i samma ställning i sängen eller sitta i samma grop i soffan. Det blir så tråkigt, så samma och så enformigt. Att se något annat än på tv:en eller upp i taket är som att vakna på nytt. Se att det finns ett liv utanför mitt hem. Och just nu är jag i en ganska tung period psykiskt, mycket skit som händer och som jag jobbar mig igenom, och då är jag i stort behov att komma ut från husets fyra väggar och se något annat. Slippa tänka en stund, känna mig "normal" för ett tag. Då är det till och med värt all extra ansträngning att ta mig utanför hemmet. Jag kan hantera all värk, alla stela leder och all brännande hud och den eviga tröttheten bättre när hjärnan vart ute och blivit stimulerad. Det är verkligen så, kropp och själ hänger ihop. På gott och ont.
 
Ikväll blev utflykten tillsammans med pappa och Trisse. Vi tog rullisen och gick hem till pappas bästa vän och hans familj och blev bjudna på fika! Supermysigt att se andra väggar en liten stund. Det är så kallt utomhus bara! Riktigt kallt. På hemvägen önskade jag att jag hade tagit både mössa och en tröja under jackan. Min inre temperaturreglering är helt knasig, men idag reagerade den som den borde. Kallt ute och för dåligt med kläder är lika med frysning. Nu ska jag dega i soffan lite till, sen ska jag gå upp och lägga mig och hoppas att sömntrenden håller i sig så jag sover någorlunda okej i natt!