hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Det ser annorlunda ut nu för tiden jämfört med förr...

Ikväll är pappa, Trisse och jag ensamma hemma. Lina arbetar kväll och mamma är iväg med jobbet och kommer inte hem, ut hit till landet alltså, förrän i morgon förmiddag- hon är ledig imorgon. Pappa, Trisse och jag har alltså en kväll för oss själva. Det är mysigt, men dessvärre ser det inte alls ut som det gjorde förr. Då hade vi umgåtts just nu, sett en film eller följt en serie som bara vi två tittar på tillsammans. Vi hade tagit vara på varandras sällskap, ätit något gott och sedan tittat på fotbollen som går på tv senare ikväll.

Så fungerar det inte nu längre. Jag ligger här i sängen (såklart, vad annars...?) och har gjort hela dagen. Jag ska verkligen försöka att komma upp en liten stund så vi kan äta tillsammans, det är alltid lite mer möjligt ju färre det är som är hemma, är alla hemma, eller både mamma OCH pappa låter det på tok för mycket för att jag ska kunna lämna sovrummet ens för några minuter.

Så lite mat hoppas jag att jag får i mig ikväll, allra helst i sällskap av pappa och Trisse. Men mer än så blir det inte. Jag som älskade att kolla på fotboll! Jag som visste vad spelare från andra nationers landslag heter och som tyckte det var intressant att följa vem som vann och vem som förlorade matchen. Jag som fullkomligt stormtrivdes i soffan bredvid pappa, helst lutad mot honom och med Trisse i någons knä, tittandes på vår serie, den bara vi två följde och kunde diskutera utan mammas och Linas involvering.

24 var en av de serier som var "min och pappas". Som vi följde i vår ensamhet och som vi hade för oss själva. Det är bra att ha något eget med varje medlem i familjen. En serie, ett  spel, en aktivitet, en hobby. Vad som helst. Men egentid med sin pappa, mamma, syskon mm är bra! 

Jag saknar det där så otroligt mycket. Kvalitetstiden. Att vara med, känna gemenskapen, ha och vara sällskap. Leva. Jag hoppas och drömmer om att få uppleva det där igen, att jag en dag kan gå ut från sovrummet, stänga dörren efter mig och leva lite. Utan att sedan straffas. Tänk så underbart...

Telefontid är att föredra...

...framför besökstid då det tar mycket mindre tid att bli av med ett läkarbesök/läkarsamtal via telefonen istället för att tvingas åka iväg någonstans. Jag önskar alla vårdbesök kunde klaras av via telefon, men så fungerar det dessvärre inte. Men vissa läkarbesök och annat kan jag boka om till telefontider och då är ingen gladare än jag. Jag tycker verkligen inte om att prata i telefon, har aldrig gjort det, och visst tar det energi det med. Framförallt att stress-vänta på att telefonen ska sätta igång och ringa är jobbigt. Men sen ligger jag ner i sängen med headset så jag slipper hålla i telefonen och få mjölksyra i armen (och hela kroppen) och så anteckningar jag i mitt block vad som sägs och vad som bestäms. Mycket, mycket smidigare än att tvingas lämna sängen och åka iväg, det är ett som är säkert.

Jag har en telefontid med en läkare idag, han heter Peter. Det är synd att det inte är min pappa, som också heter Peter, som ska ringa. Då hade jag varken varit nervös eller behövt anteckna eller diskutera mediciner eller annat tråkigt och krångligt. Jag får kanske be pappa att han ringer mig han med, så får jag lite av vad båda Peter har att erbjuda. Så får jag välja vilket av samtalen som var bäst sen. Det lär inte bli ett svårt val...!

Älskade, älskade pappa och lille Trisse, som sitter så fint där i morfars trygga famn! ❤️

Extra hundmys två gånger i veckan! 🐶❤️

Två dagar i veckan, måndagar och onsdagar, har vi våra bonusvovvar här hos oss. Det innebär extra mycket hundmys och extra mycket värme och kärlek. Det är det bästa jag vet att dela säng med tre små varma och gosiga pälsbollar som alla vill ligga så nära som möjligt. Så otroligt mysigt. Och lyxigt. Det är inte alla som har en egen hund och två bonushundar att mysa obegränsat med. Jag är så glad och tacksam att jag har det. 
 
Tyra, Tjorven (den silvriga lilla i mitten) och Trisse längst bort som tittar upp och undrar om jag verkligen måste fotografera igen?! Hehe. Jo, Trisse, det måste jag. För ni är mina små hjärtan och jag kan inte sluta förundras över hur mycket man kan älska små varelser på 6-8 kg så mycket och jag vill ha hur många fina bilder som helst på er. Därför måste jag det, förstår du. 🐶❤️🐶❤️🐶❤️