hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 23 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Många minus och mycket blåst...

Vi har riktigt kallt här på västkusten just nu. Det var runt - 8 grader på dagen igår och igår kväll hade graderna sjunkit till - 13 grader. Fy så kallt. Inte nog med denna kyla, det var längesen vi hade så många minus här, blåser det dessutom mer eller mindre storm. Vinden tar tag i huset och ger ifrån sig ett dånande ljud som min hjärna inte uppskattar.

Det är nästan så det känns helt okej att vara sängliggande när det är sån här hemsk kyla ute. Jag skulle inte vilja gå ut ens om jag kunde! Usch. Jag får kramp i alla muskler och nästan panik bara jag tänker på hur plågsamt det kommer bli på fredag när jag ska på ett viktigt vårdbesök och måste tvinga mig ut i kylan. Att sitta still i en rullstol är ännu värre än att gå och stå. Jag hoppas det slutar blåsa och att kylan är lite mildare på fredag. Att komma ut från huset är en riktigt svår utmaning utan den här hemska kylan som gör allt ännu lite värre för mig och min stackars värkande kropp.

Trisse får ha sitt vintertäcke på nu när han är ute och går. Han fryser lite ändå, tyvärr. Då är han ändå mycket mer tålig mot kylan än Tyra och Tjorven. De fryser och skakar som små asplöv. Jag är inte ensam om att hoppas kylan blir mildare snart. 🐶❤️

Isen har lagt sig i viken! ❄️

I söndags var pappa, mamma och Trisse ute på landet vid vår sommarstuga som ligger vid havet. Pappa och Trisse gick en promenad och pappa stannade och fotograferade havet i viken vid "våra" bryggor, där vår båt ligger på somrarna. Inne i viken hade isen lagt sig men en bit ut på havet, där det är mer rörelser (vågor och strömmar) och kanske också djupare, försvann isen. Det blev som ett tydligt sträck. Isen kunde inte lägga sig där havet öppnade upp sig utanför viken. Pappa tog några fräcka bilder där man ser tydligt vart isen ligger och vart den slutar och går över i öppet hav.

Visst är det häftigt att se så tydligt vart isen ligger, vart sen bryter upp och det öppna havet tar vid?! Väldigt vackra bilder. ❄️❤️

Havet, bergen, klipporna och hela havsmiljön/kustmiljön är så otroligt vacker. Havet är vackert året om. Det byter skepnad, färg och temperatur under årets gång. Men det förlorar aldrig sin skönhet och sin mystik. Havet är magiskt på så vis, det har jag alltid tyckt. Tack så mycket för de vackra bilderna, pappa. ❤️

Sorg, tankar och hopplöshet omvandlat till ord...

Jag spyr trots att det inte finns något kvar att kräkas upp.
Jag gråter trots att det inte finns några tårar kvar.
Jag skakar okontrollerat i hela kroppen trots att jag ligger helt still.
Jag drömmer mig bort och hoppas att jag snart ska vakna ur denna mardröm trots att jag vet att denna mardröm är min verklighet.
Jag vill skrika av smärtan jag känner men jag har ingen röst.
Jag vill fly från allt lidande men utmattningen gör mig helt förlamad och oförmögen att både fightas och fly.
Jag drömmer om att en dag må bättre, kunna se ljust på framtiden men jag känner ingen tröst.
Jag håller på att drunkna i en ocean av smärtor, lidande och hopplöshet.
Jag är rädd att jag aldrig någonsin kommer få ett liv som åter är värt att leva.
Min livskvalitet är så gott som lika med noll så som jag mår nu för tiden.
Det enda som får mig av fortsätta kämpa och stå ut är kärleken från min familj och det lilla, lilla hoppet som fortfarande finns kvar om en bättre morgondag.