hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Blombukett från snälla grannar! 🌷💐

Tidigare idag kom Lina hem med en blombukett till mig som var från ett par grannar. De är ganska nyinflyttade och Lina har blivit vän med dem och de umgås litegrann. Jag är vän med dem på Facebook och vi hejar såklart på varandra, med då jag inte är ute så ofta och inte orkar umgås med någon så har vi inte sagt så mycket mer än hej. Den ena av dem har läst lite i min blogg, vilket jag såklart tycker är roligt, och där har hon sett att jag tycker mycket om blommor. Så när Lina gick hem från dem, efter att ha varit vid havet och sedan hemma hos dem och fikat, hade hon en blombukett med sig. Till mig! Jag blev minst sagt förvånad och väldigt glad när hon kom in i sovrummet och visade dem. Väldigt snällt och omtänksamt av våra nya grannar. Jag hoppas de går förbi snart när jag orkat mig ut till soffan på altanen så jag kan vinka och tacka! Annars får Lina skicka ett sms. Det är nog säkrare! ;)

Jag skakar hela tiden som ett asplöv, svettas konstant som en gris och fryser ständigt som en isbit...

Jag skakar hela tiden som ett asplöv. Hela kroppen skakar lite lätt, typ vibrerar i musklerna hela tiden även om jag ligger still. Sen om jag skulle röra mig, halta till toan, lyfta ett glas eller äta med besticken blir musklerna extremt trötta och fulla med mjölksyra snabbare än kvickt och det relativt diskreta vibrerandet blir till stora skakningar. Jag skakar av mat från gaffeln, jag skakar ut vatten ut glaset, skakar bort pennan ur handen osv. Jag skakar så mycket att benen inte bär. Jag skakar helt enkelt. Mina armar, ben och händer är aldrig att lita på för att de skakar så mycket och så svaga. Skakningarna kommer av att musklerna är extremt överansträngda (bland annat för att lederna är så överrörliga) och att jag som ME-sjuk får mycket mjölksyra onormalt snabbt i mina muskler.

Jag svettas konstant som en gris. Om nu grisar ens svettas? Vad vet jag?! Men svettas gör jag i alla fall. Konstant och mycket. Jobbigt. Skämmigt. Kvinnor "ska inte" svettas. Och man "ska inte" heller svettas om man inte är aktiv och icke överviktig. Men det bryr sig inte min kropp om, för jösses så svetten rinner. Det rinner på ryggen, i ansiktet (inte så ofta som tur är), från knävecken, mellan brösten, från armhålorna. Det rinner lite varstans, med andra ord. Lyckligtvis luktar inte mitt svett äckligt, det luktar inte ens svett och det tror jag är för att jag inte svettas av träning eller så utan att jag svettas för att kroppen är sjuk och väldigt ur balans. Men det är jobbigt ändå. Jag har JÄMT pappet i handen eller i fickorna och det är för att min näsa och mina ögon rinner hela tiden (ME = kroniskt influensa) och att jag svettas pinsamt mycket...

Jag fryser ständigt som en isbit. Jag gissar att isbitar fryser eftersom vattnet, alltså isen, är fryst. Men även där, vad vet jag?! Fryser gör jag i alla fall. Där här vi "frossan" i den ständiga "feberfrossan". Samtidigt som jag är helt febrig och svettig så är hela skinnet fullt av "gåshud" och jag fryser så jag skakar. När jag skakar för att jag fryser blir musklerna supertrötta och får mjölksyra och då skakar jag ännu mer... Jag tar av och på tecken och filtar. Av och på tröjor. Ena minuter är febern starkast, andra minuten är frossan starkast. Ibland hamnar jag i sån akut frossa att jag får någon form av krampanfall. Hela jag skakar som besatt och musklerna blir spända som en pilbåge. Då måste den som är närmast (oftast Lina då det händer mest på natten) lägga på mig x antal filtar och få mig ur den akuta frossan så fort som möjligt eftersom sån svår frossa tar extremt mycket energi och kan leda till att jag blir extra kraschad i flera dagar.

Det är verkligen inte enkelt när kroppen fungerar så här dåligt, när den är så sjuk och i sån svår obalans att inga system och inga funktioner är som de ska. Men det finns inget mer att göra än att försöka stå ut. Och lämna bärandet av saker och påfyllnaden av dricka i glaset till någon annan, samt att fortsätta ta av och på, av och på, av och på filtar och täcken.

Alla helvetes dagar är ungefär likadana, bortsett från små, ganska obetydliga skillnader...

Dagarna går, tiden passerar. Jag ligger här i sängen och plågas, lider och känner hur hemskt mycket min kropp måste kämpa bara för att överleva. Det är ett helvete utan dess like, denna vardag, detta "liv". Dagarna är ungefär likadana, bortsett från några små skillnader. Varje dag kämpar jag mig upp ur sängen, får i mig lite frukost och mina mediciner innan jag stupar i säng igen. Sedan får jag kanske i mig lite lunch, som serveras i sängen eller i ett rum där jag kan sitta själv och äta. Sedan är det kollaps i sängen igen innan jag kämpar mig upp på kvällen för lite mat och kanske en mugg kaffe och i bästa fall lite socialt umgänge med familjen. Sedan är det krasch i sängen igen och så börjar det om.

Dagarna är så lika så det är svårt att skilja dem åt. Jag har lika hemsk värk varje dag. Lika mycket yrsel, illamående och svår huvudvärk. Lika svår utmattning och lika svår feberfrossa. Varje dag. Varje natt. Jag drabbas av förlamningar varje dag. Vissa dagar bara några minuter/någon timma. Andra dagar i flera timmar. Under dessa timmar är jag verkligen som förlamad. Jag kan inte röra mig en millimeter. Inte klia mig på näsan, inte vända mig i sängen, knappt öppna och stänga ögonlocken. Det är fruktansvärt. När det pågår i flera timmar blir jag till slut rädd att förlamningen inte ska släppa. Att den ska stanna kvar. För alltid. Men hittills har den alltid släppt.

Dagarna skiljer sig som sagt åt litegrann. Som att jag igår inte fick i mig någon lunch. Jag försökte, men det gick inte att varken svälja eller halvligga. Så jag fick strunta i det. Jag var för svag och hade en lång förlamning så jag kom bara upp och kissade två gånger på ca 12 timmar. Idag har jag tvingat i mig lite lunch. Det gick inte bra att svälja idag heller, maten fastnar i svalget och i halsen flera gånger, varje tugga fastnar. Men jag måste ju äta och få i mig näring. Idag har magen rasat så trots att yrseln och utmattningen gjort att jag behövt hålla mig med båda händer mot väggen för att ta mig de tre meterna till toan har jag inte kunnat undvika att gå dit. Behöver magen gå så är det inte mycket (inget alls) att välja på.

Det är alltså små skillnader mellan olika dagar. Men de är så små att de knappt gör någon skillnad. Det är ju inte direkt så att jag kan gå ut och gå en promenad ena dagen men inte andra. Eller att jag kan fixa middag till mig själv och vattna några blommor ena dagen men inte andra dagen. Nej, skillnaderna är små och varje dag är ett stort helvete och ett ännu större lidande. Den saken är säker.