hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, fyra diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Vackert på kyrkogården

Efter middagen hos mormor och morfar var jag helt slut! Det blir så mycket ljud och intryck och konversationer att hänga med i att hjärnan snart blir övertrött. Då gäller det att bara överleva ungefär. Jobbigt att leva med sån här hjärntrötthet. Jag hade öronpropparna i beredskap, men valde att inte använda dem. Dels för att det är så tråkigt att äta middag med proppar i öronen, men också för att det är väldigt viktigt att man som ljud- och ljuskänslig utsätter sig för det som är jobbigt, annars blir man ännu mer känslig. Nu utsätts jag dagligen för väldigt mycket ljud och ljus, alldeles för mycket, det är ingen risk att jag undviker det jag är känslig för när jag bor tillsammans med tre stycken människor. Den ena mer högljudd än den andra. Undrar om jag skulle må lite bättre och ha mindre extrem huvud-, ögon-, och öronvärk om jag hade en lite tystare och mindre ljus tillvaro. En mer anpassad tillvaro. Jag vet inte, men det är mycket möjligt. 
 
Efter nästan två timmars vila i sängen (sova kunde jag såklart inte!) var det daga att ge oss ut på rullispromenad på kyrkogården. Det var nästan helt mörkt, men allt lystes upp av mängder av gravljus. Flera hundar sammanlagt tror jag. Oerhört vackert! Så stämningsfullt. Vi tände två ljus i minneslunden, sen gick vi en promenad på gamla delen av kyrkogården. Där var det betydligt färre ljus, men ändå vackert. De kala träden sträckte sina knogiga grenar upp mot den mörka himlen. Jag älskar träd, tycker de är vackra och fashinerande. 
 
Minneslunden som lyses upp av alla tända ljus. Varje ljuslåga representerar en eller flera personer som inte längre finns här på jorden. Men de lever vidare i de anhörigas minnen och hjärtan. En ljuslåga är så vacker när den dansar, så levande och så fängslande, svår att slita med blicken. Men också så skör, så ömtålig och bräcklig. En ljuslåga är på många sätt jämförbar med livet. Så vackert, men så skört. Ena sekunden brinner lågan stark för att nästa sekund inte finnas mer. Lågan kan slockna så fort. Kanske är det just det som gör den så vacker. Precis som livet. 
 
Nu har vi tittat på förra söndagens Bron som vi missade. Skyfall, Bond filmen, går på tv. Jag känner mig helt slut och har extremt ont som vanligt. Men jag känner mig glad ändå. Det har varit en bra dag. Mycket, men bra :) Hoppas på lite sömn inatt!

Sightseeing i Kareby

Min och mammas plan var ursprungligen att åka till stallet där jag rider, Göteborgs Handikapps Rid Klubb, för att mysa med hästar och kanske rykta en och annan. Vi åkte dit, jag iklädd ridkläder och mamma gamla arbetskläder och gummistövlar, vad inser vi när vi kliver ur bilen på parkeringen? Att det är en röd dag, därför har hästarna ledigt och går ute i hagen hela dagen. Flopp... Men vi stod och klappade och tittade på dem en liten stund innan vi satte oss i bilen och åkte iväg. Då kom mamman med förslaget att vi kunde åka vägen om Kareby och åka på lite småvägar och se oss omkring. Sixten, den nya bilen, och vi fick oss en jättemysig tur! Vi åkte runt på smågrusvägar och tittade på gamla hus som mammas klasskompisar från låg- och mellanstadiet bodde i. Hon är från Kareby och har åkt på alla de småvägarna, ibland med skolbuss, stackarn fick åka runt halva Kareby på eftermiddagarna för att komma hem med skolbussen! ;) Så är det när man bor ute i ingenstans, eller rättare sagt när alla klasskompisar bor ute i ingenstans och man måste åka med för att få komma hem ;) haha
Vi fick en superfin och mysig tur. Vi fick tid att prata och titta och peka på det vi såg och beundra alla vackra träd med sina färgglada löv!
 
Nu ska vi åka och äta middag hos mormor och morfar och deras labrador Tanja :) Vi ska hämta Lina från jobbet nu så hon kan åka med! Sen blir det besök på kyrkogården, om jag orkar! Öronpropparna är med, magen är tom och hungrig. Nu åker vi! :)

Mycket förändras, andra saker består, som dålig sömn...

Inatt sov jag också dåligt. Inte lika dåligt som natten innan, men ändå. Det är så jobbigt. Jag har hade för ont för att kroppen skulle slappna av. Även om det är väldigt frustrerande att inte kunna sova tycker jag ändå att det är lite lugnare med frustrationen nu, jämfört med hur det var för några år sen. När jag skulle upp till skolan och inte kunde sova på natten var det katastrof. Dels för att tempot i skolan var så högt att jag behövde min vila och sömn, men sen var det en helt annan stress och press på mig. Jag minns att jag kunde ligga en hel natt och rabbla fakta inför ett prov. Hur fungerar nu hjärtat och hela blodomloppet? Njurarna, hur är de med dem? Hmm... Så låg jag och tänkte svaren på alla frågor i mitt huvud, om och om igen och var så stressad att jag inte kunde sova. Självklart hade jag svår värk även på den tiden och annat som gjorde att jag inte kunde sova, men det är en stor skillnad. Så skönt att jag inte har någon skola och några prov jag ska upp till nu för tiden. Tänk så dåligt det skulle gå, med mitt dåliga minne, hjärntrötthet och halvt fungerande hjärna!
 
Nu sitter jag i soffan med Trisse och pappa. Lina har gått iväg till jobbet för en stund sen. Gör hon annat än jobbar denna lilla människa? Sex dagar i rad nu! Hon är så stark som orkar. Och det är inte bara så att hon släpar sig iväg till jobbet för att hon måste, nej hon gör sig fin (idag med Halloween inspirerat smink och spindelörhängen ;)) och hon utför ett väldigt bra jobb. Hon får mycket beröm, både från kunderna, de andra anställda och cheferna. Hon är så duktig och jag är otroligt stolt över henne! Jag ser på henne hur trött hon är och det är tyvärr alldeles för ofta hon har dåliga dagar och mår dåligt. Ångest och nedstämdhet. Jobbigt det där. Men hon kämpar på och gör det väldigt bra också!
 
Pappa (som är extra glad idag eftersom IFK vann igår med 5-0 ;)) ska snart åka iväg till landet, till vår sommarstuga, det är arbetsdag där ute idag. Med inriktning på bryggorna. Det ska förberedas inför vintern och eventuell is som kanske kommer inne i viken. Själva bryggorna ligger där de ligger, de väger flera ton, men landgångarna till bryggorna ska tas bort, samt trappstegarna ner i vattnet. Det hade vart trevligt att ta med Trisse och åka med ut, men det är ingen idé eftersom jag bara skulle bli strandsatt i den råkalla stugan. Jag har inte varit nere vid bryggorna på hela senaste året, det är ett berg som måste bestigas och sen gå ner för. Och sen ska man upp igen, alltså inte anpassat för mig! Förra året var jag bara nere en gång och då trodde jag aldrig jag skulle komma hem till stugan igen! Hehe
Det är tråkigt, jag saknar att gå ner till havet och sen en sväng och hem igen. Men så är det med det mesta för mig nu. Jag kan inte längre göra det jag alltid gjort. Och så är det med det!
 
Mamma och jag ska ut på en liten utflykt som jag ser fram emot, väldigt mycket! Skriver om det sen :)