hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 23 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Vackert på kyrkogården

Efter middagen hos mormor och morfar var jag helt slut! Det blir så mycket ljud och intryck och konversationer att hänga med i att hjärnan snart blir övertrött. Då gäller det att bara överleva ungefär. Jobbigt att leva med sån här hjärntrötthet. Jag hade öronpropparna i beredskap, men valde att inte använda dem. Dels för att det är så tråkigt att äta middag med proppar i öronen, men också för att det är väldigt viktigt att man som ljud- och ljuskänslig utsätter sig för det som är jobbigt, annars blir man ännu mer känslig. Nu utsätts jag dagligen för väldigt mycket ljud och ljus, alldeles för mycket, det är ingen risk att jag undviker det jag är känslig för när jag bor tillsammans med tre stycken människor. Den ena mer högljudd än den andra. Undrar om jag skulle må lite bättre och ha mindre extrem huvud-, ögon-, och öronvärk om jag hade en lite tystare och mindre ljus tillvaro. En mer anpassad tillvaro. Jag vet inte, men det är mycket möjligt. 
 
Efter nästan två timmars vila i sängen (sova kunde jag såklart inte!) var det daga att ge oss ut på rullispromenad på kyrkogården. Det var nästan helt mörkt, men allt lystes upp av mängder av gravljus. Flera hundar sammanlagt tror jag. Oerhört vackert! Så stämningsfullt. Vi tände två ljus i minneslunden, sen gick vi en promenad på gamla delen av kyrkogården. Där var det betydligt färre ljus, men ändå vackert. De kala träden sträckte sina knogiga grenar upp mot den mörka himlen. Jag älskar träd, tycker de är vackra och fashinerande. 
 
Minneslunden som lyses upp av alla tända ljus. Varje ljuslåga representerar en eller flera personer som inte längre finns här på jorden. Men de lever vidare i de anhörigas minnen och hjärtan. En ljuslåga är så vacker när den dansar, så levande och så fängslande, svår att slita med blicken. Men också så skör, så ömtålig och bräcklig. En ljuslåga är på många sätt jämförbar med livet. Så vackert, men så skört. Ena sekunden brinner lågan stark för att nästa sekund inte finnas mer. Lågan kan slockna så fort. Kanske är det just det som gör den så vacker. Precis som livet. 
 
Nu har vi tittat på förra söndagens Bron som vi missade. Skyfall, Bond filmen, går på tv. Jag känner mig helt slut och har extremt ont som vanligt. Men jag känner mig glad ändå. Det har varit en bra dag. Mycket, men bra :) Hoppas på lite sömn inatt!