hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, fyra diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Mors Dag! ❤️❤️

Idag är det Mors Dag, det tror jag ingen- eller väldigt få- har missat! Jag har världens bästa mamma! Tänk vilken lycka att kunna skriva så, att jag har världens bästa mamma, och verkligen mena det. Vi är som väl är många som har världens bästa mamma så topplistan över de bästa mammorna i världen måste vara knökad!

Samtidigt som jag gläds lite extra mycket idag jämfört med alla andra dagar på året vilket fantastiskt fin och stöttande, älskande och omsorgsfull mamma jag har turen att ha tänker jag på alla de som haft oturen i livet att inte få en fin och stöttande mamma. Jag tänker också på alla de som varit med om det fruktansvärda att mista sin egen mamma, som min pappa till exempel. Men jag vet att pappa och alla andra som förlorat sina älskade mammor skickar extra tankar upp till sina ängla-mammor uppe i himlen. Och tänk vilken Mors Dag tillställning det hålls idag där uppe på molnen! Alla änglar-pappor är säkert avundssjuka. Men deras tur kommer om ca ett halvår på Fars Dag. Den som väntar på något gott...

Mamma fick några presenter av Lina och mig imorse som hon blev mycket glad för. Lina tycker om att shoppa så det blev en hel hög med presenter, men mamma är värd varenda en av dem! Utmattande bara att sitta och vänta och titta på medan hon öppnade alla! ;)

Lina bakade en mycket smarrig tårta med sockerkaksbottnar, citronkräm och blåbärssmörkräm och spritsad grädde. Hoppas jag skrev det rätt nu, annars får Lina rätta mig i kommentarerna till detta inlägg! ;) Trots illamående fick jag allt i mig en liten bit och den var mycket, mycket god. Lika god som den var fin att se på!

På den här bilden ser tårtan gul ut, vilket den inte är, den är vit. Vackert med en bukett liljekonvaljer som mormor tagit in från trädgården! 

Vacker tårta även inuti med tre lager och två olika fyllningar! 😍

Jag var med en stund hos mormor och morfar, där vi kalasade på tårtan. Det är högst sällan jag är med på släktträffar, små eller stora, hemma eller borta. Men idag var jag med på grund av att vi var så få, bara vår familj och mormor och morfar. Är min moster med familj med som har två små mycket gulliga men högljudda barn med kan jag inte delta. Det kan jag såklart inte alltid heller även om barnen inte är med, men idag gick det. Som alltid tack vare extrem envishet, en näve extra mediciner, hörselproppar, solglasögon och ryggläge vid fikabordet. Kraschen är bara att ta efteråt. För jösses så gott och trevligt det var att vara med på tårtkalaset. Det är jag så fruktansvärt sällan att det känns lite som självaste Nobelfesten när jag väl kan vara med på ett litet hörn.

Stora kramar till dig idag, världens finaste mamma, som alltid finns vid min sida och stöttar. Du är mitt allt, det vet du. Och du har dem godaste kramarna i världen, näst efter pappa! ;) Kramar från mig och Lina ❤️❤️ Stora kramar till världens finaste mormor och världens finaste farmor i himlen. Och även stora kramar till alla andra fina, starka och fantastiska mammor idag! Ni gör världen till en bättre plats, inte minst för era största beundrare, era barn. ❤️❤️

Jag saknar MITT GAMLA LIV och MITT GAMLA JAG 💙

Jag ligger här i totalt mörker. Klockan är halv tre och jag har inte somnat sedan jag la mig för tre timmar sedan. Jag har gjort mina andnings- och avslappningsövningar. Mindfullness och tagit till de knep jag kan för att varva ner, befria hjärnan från stress och falla i sömn. Men ingenting fungerar. Då kommer frustrationen smygande så sakta. Jag vill bara sova. Ska det vara så förbannat svårt? Jag vill falla i sömn och fly den här helvetes värk jag har. Hjärtat galopperar i bröstet. Jag har galet hög puls, förstår inte varför pulsen är så hög när jag ligger helt still och andas lugnt. Kroppen är alltid stressad och under stor press. Den är alltid redo för flykt eller attack. Trots att den inte orkar något av det.

Imorgon, eller idag rättare sagt, är det Mors Dag. Lina har köpt paket till mamma från oss båda. Jag orkade såklart inte vara med på stan. Jag orkar ingenting nu för tiden. Minsta lilla tar den mini-portion energi jag började dagen med och sedan går jag på minus resten av dag. Ju mer jag gör desto mer på minus hamnar. Äta lite frukost. Där var engin slut för längesen. Allt jag gör efter det är på lånad/stulen energi. Gå till sängen. Ligga där x antal timmar. Halta upp till toan. Tillbaka till sängen för ytterligare x antal timmars vila med stängda ögon alternativt envist stirrande i taket. Upp igen, dags för lite mer mat som i värsta fall får serveras i sängen, fylla på med vätska och mer mediciner och så tillbaka till sängen igen. Det är inte ens alla dagar jag orkar gå upp på dagen för att äta lunch/middag. De flesta dagar blir det bara frukost och sedan kvällsmat för det är allt jag orkar.

Igår blev det lunch/middag halvliggandes i sängen. Frukosten intas alltid halvliggandes i soffan. Att sitta på en hård köksstol vid bordet går inte alls längre. Det är för hårt och obekvämt och leder till extra mycket smärta och att sitta rakt upp är för krävande och svårt med yrseln och den totala utmattningen. 

En liten, liten övrig aktivitet förutom dem jag nyss beskrivit och jag kraschar totalt. På minus ligger jag ju redan efter frukosten är uppäten. Efter det blir allt det nödvändiga som att äta och gå på toa en ännu större ansträngning. Och all övrig tid jag ligger i sängen blir en ännu större plåga, ett ännu större lidande eftersom kroppen och hjärnan blivit överkörda så totalt. Av helt vardagliga små mini-aktiviteter som friska inte ens ser som något som tar energi att göra. 

Jag vill ha tillbaka mitt liv. Jag vill ha tillbaka mitt liv då jag fungerande någorlunda. Frisk har jag tyvärr aldrig varit, det vet jag inte vad det innebär. Men jag saknar att kunna använda min kropp, gå på promenader med hundarna, rida, sparka en fotboll framför mig, springa så fort så man tror benen ska ramla av och sedan stuka foten (det hände allt för ofta när jag sprang på grund av mina extremt överrörliga leder). Jag saknar att använda min hjärna till mer än att skriva blogginlägg, vilket jag är ruskigt tacksam att jag fortfarande kan göra även om det tar enormt mycket kraft och energi. Jag vill kunna lösa matteuppgifter, tänka i flera led, räkna huvudräkning, minnas flera saker samtidigt.

Jag saknar mitt gamla jag. Jag saknar att ha koll, känna att jag vet vart jag varit, vart jag är och vart jag ska. Kunna planera, organisera, strukturera. Inte gå vilse i mitt eget hem och inte få fram namnet på en viktig person jag känt hela mitt liv. Jag saknar att hålla många bollar i luften samtidigt. Vara aktiv i hjärnan, prestera, hjälpa till, bidra. Jag saknar MITT GAMLA LIV och MITT GAMLA JAG varje dag. För detta så kallade "liv" jag "lever", eller rättare sagt överlever, är varken ett liv eller jag. Visst är jag glad över en kopp gott kaffe och visst är jag tacksam över min underbara familj. Absolut! Men det betyder inte att jag inte saknar det jag hade och det betyder inte att jag inte vill att det jag har nu ska vara det jag för alltid kommer ha. Ett helvete. Ett liv som inte är mitt och en jag som inte är jag.

Återkommande minnesluckor! ☹️

Den senaste tiden, framförallt de senaste veckorna har jag fått minnesluckor vid några olika tidpunkter. Det har inte varit någon stark medicin inblandad vid dessa tillfällen, så det är inte det som är "boven i dramat". En eftermiddag satt jag i telefonkö nästan en timma till vårdcentralen och...efter det är det svart. Jag vet inte om någon svarade och vad jag i så fall sa. Efter samtalet gick jag och vilade några timma. Sedan frågade mamma vad de sa på vårdcentralen och jag såg ut som ett frågetecken! Vårdcentralen? Vad då vad de sagt? Jag hade absolut ingen aning om vad hon pratade om. Jag hade som en stor minneslucka från flera timmar. Borta, som att just den biten av min dag klippts bort, regisserats bort. Då var jag tvungen att titta i min telefon och visst hade jag ringt och jag såg att samtalet tagit en timma. Så visst måste jag kommit fram. Men vad jag sa eller om jag gav upp innan någon svarade vet jag inte. Det är helt raderat från mitt minne.

Idag gick jag och la mig i mammas och pappas säng här nere i stugan och somnade förvånansvärt nog. Sedan plötsligt vaknade jag uppe i min säng i friggeboden och hade absolut ingen som helst aning om hur jag tagit mig dit. Det var också det helt bortklippt ur mitt minne. Lite läskigt faktiskt. Jag var tvungen att fråga mamma hur jag kommit till sängen i friggeboden, om jag flugit, svävat eller blivit buren. Hon sa att jag haltat upp dit på mina egna skakande ben och lagt mig där uppe för att jag tyckte det lät för mycket i stugan när de andra skulle äta lunch och grejade runt i köket. Jaså! Der hade jag absolut ingen som helst aning om så det var skönt att få det återberättat.

Det här med minnesluckor är någorlunda nytt och kommer allt oftare. Jag har ingen aning om vad det beror på. Någon läsare som har en tanke?

Det är läskigt och ännu mer ett steg i detta att jag känner att denna hjärna inte är min. För MIN hjärna (den jag hade innan jag blev såhär sjuk) hade koll, glömde inte viktiga saker, trodde inte att jag tappat bort något jag höll i handen och jag fick såklart aldrig några minnesluckor. Min hjärna fungerade bra. Så bra att jag till och med kände mig smart och kunde påstå att jag hade ett väldigt bra minne och väldigt bra koll, ordning och reda. Nu är hjärnan full med geggamojja och ingenting fungerar. Detta är inte min hjärna.