hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 23 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Naturlig sömn är bättre än kemisk sömn 😴😓

Sömnproblem/sömnstörningar är väldigt vanligt vid ME. Det är också väldigt vanligt vid både EDS och fibromyalgi av det enkla skäl att det kan vara svårt att sova med kronisk smärta/värk. Vid ME har man ofta sömnbesvär/sömnstörningar som går i perioder. Vissa perioder sover man i stort sett dygnet runt (men blir inte piggare för det) och andra perioder sover man väldigt dåligt eller så gott som inte alls. Jag har gått igenom båda dessa perioder, och varianter av dessa, flera gånger om. Just nu är jag inne i en av mina livs sämsta sovperioder.

Jag har alltid sovit dåligt, redan som barn hade jag problem att somna och sova och ju äldre jag blivit desto mer har sömnproblem eskalerat. Ju svårare värken har blivit och ju mer hjärnan blivit påverkad desto mer har sömnen påverkats negativt. I denna period jag befinner mig i nu får jag väldigt, väldigt lite sömn (1-2 timmar om dygnet) och kan ha det så många veckor i sträck. Sedan kan det komma en natt med hyfsat med sömn (minst 6-7 timmar) för att sedan vara samma visa om igen. Det är riktig tortyr att sova såhär dåligt. Det är dessutom riktgt slitigt på en frisk kropp. På en svårt sjuk kropp som redan kämpar för sin överlevnad är det förödande. Därför tvingar jag kroppen att sova "ordentligt", flera timmar i sträck och minst 7-8 timmar per dygn någon gång ibland. Dock aldrig oftast än en gång i veckan. Detta gör jag med hjälp av stark sömnmedicin.

Jag AVSKYR att stoppa i mig dessa starka sömntabletter men jag gör det inte ofta. Jag är orolig för vad alla dessa mediciner gör med min hjärna, hur de kommer komma att påverka min hjärna i framtiden, om sådär 15-20-25 år. Det är skrämmande, men jag har har inget val. Någon gång måste kroppen få sova. Hjärnan måste få vila och återhämtning. I perioder som dessa då sömnbristen är total flera månader i sträck befinner jag mig i en krasch hela tiden och minsta lilla så kraschar jag ännu mer. Försämringarna fortsätter och jag är rädd att bristen på sömn är en stor bidragande orsak. Som svårt sjuk är sömn extremt viktigt och jag får så gott som ingen alls. Väldigt lite naturlig sömn. Men ibland tvingar jag alltså kroppen till sömn med starka tabletter. Det är ingen naturlig sömn, det är en kemisk sömn, som känns annorlunda. Den liksom lägger sig över kroppen som ett tjockt tungt täcke. Den tar över hjärnan, släcker ner hjärnkontoret med våld och hänger kvar i många timmar som en svart skugga. Den är obehaglig, kvävande och otrevlig. Men nödvändig.

Naturlig sömn är att fördra, alla dagar i veckan, men alla har inte den enorma tur att ha en hjärna och kropp som fungerar. Och då är det tur att kemisk sömn är ett alternativ någon gång ibland för att låta kropp och hjärna få den extremt välbehövliga sömn den skriker efter. Hur jag skulle klara mig utan denna kemiska sömn någon gång ibland vet jag inte. Det är tur att den finns och fungerar, men jag hatar att jag behöver och är beroende av att få den för att överleva.