hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 23 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Hur jag står ut med min omänskligt svåra värk/smärta, Del 6! Hopp, drömmar och tro!

Den sista delen i serien "Hur jag står ut med min omänskligt svåra värk/smärta", som jag delat upp i olika delar där varje del representerat något jag behöver, är helt beroende av, för att stå ut. Och det är inte enbart värken och smärtan jag måste stå ut med, även om det är det titeln på denna serie inlägg säger, utan det är hundratals svåra symtom.

Den sista delen handlar om något alla är beroende av för att klara vardagen och i sjuka personers fall överleva och i friska personers fall leva sina liv. Nämligen Hopp, drömmar och tro.

I mitt fall handlar hoppet, drömmen och tron både om både en gemensam sak och många olika saker. Den gemensamma saken är hoppet, drömmen och tron om ett botemedel. Eller en behandling som en dag kommer forskas fram för en av, eller allra helst alla. Men hoppet och drömmen gäller främst ett botemedel för ME. Vad tron säger vet jag inte!

Utöver hoppet, drömmen och tron om ett botemedel för mina sjukdomar försöker jag att behålla så mycket hopp och tro jag bara kan inför framtiden. Och drömmar har jag väldigt många. Även om de flesta av mina gamla drömmar gått i krasch och tagits ifrån mig på grund av sjukdomarna har jag fått nya drömmar. Dem försöker jag hålla fast vid för jag vet och känner själv hur viktigt det är.

Så länge det finns liv finns det hopp. Och än finns det lite liv kvar i mig. Jag skrev nyligen två stycken inlägg om mina drömmar. Om vad jag drömmer att göra NU direkt, om jag bara kunde. Och ett till inlägg om vad jag drömmer att göra på sikt, inom några år, om jag bara kunde. Ni får gärna läsa de inläggen för att få koll på vad det är jag drömmer om att kunna göra. Inläggen kom ut 30/11 och 1/12, två dagar på raken. Läs dem gärna!

Jag tror, som sagt, verkligen att det är viktigt att behålla hoppet, drömmarna och tron på en drägligare tillvaro. Det kanske inte hjälper mig nu direkt för stunden men vad har har man om man inte har hopp? Och vad har man för något att sträva efter och kämpa för om man inte har drömmar man hoppas en dag ska gå i uppfyllelse? Och utan tron, tron på sig själv, tron på hoppet, tron på drömmarna, tron på att forskningen ska gå framåt, tron på en bättre morgondag, tron på en bättre framtid. Vad har vi då?

Det är helt enkelt så att vi verkligen behöver både hopp, drömmar och tro för att orka kämpa vidare. För att orka stå ut. Det är verkligen så. Och jag hoppas innerligt att jag inte är ensam om att känna och ha alla dessa tre saker, hopp, drömmar och tro, som ung och svårt sjuk. Jag hoppas verkligen att ni är många fler sjuka med mig som också känner hopp och tro inför framtiden och en bättre, enklare, mindre plågsam och mer oöverstiglig morgondag.

Precis som att jag hoppas att ni är fler med mig, framförallt sjuka men friska också såklart, som har drömmar. Nya som gamla. Realistiska som fullkomligt orealistiska. Det är drömmer. Så de kan vara båda delarna! Och tur är väl det!

Hur jag står ut med min omänskligt svåra värk/smärta, Del 5! Skratt!

Precis som att sova, vara med mina vänner och dem jag älskar och få stöttning och närhet och att skriva är SKRATTA en sak som hjälper att mig att stå ut. Att skratta minskar inte värken/smärta, även om det precis för stunden kan distrahera och få en att tänka på annat och "glömma bort" det värsta av smärtan för just stunden. Men det hjälper till att STÅ UT! Och det är otroligt viktigt att ha saker i vardagen som gör just det, hjälper till att göra det möjligt att stå ut.

Att skratta är verkligen otroligt viktigt för hälsan. Det finns olika forskningsstudier som visar just det, hur bra det är för oss att skratta. Det sänker blodtrycket, frisätter flera olika "må bra-hormoner" i kroppen samt sänker stress och att skratta får oss att bli gladare. Ju mer vi skrattar desto gladare blir vi! Ja, det är faktiskt så! Jag vet att jag skrivit om just det i ett tidigare inlägg om skratt där jag även berättade att set finns "skratt-kurser" man kan ta dör att lära sig samt komma igång med skrattandet.

Jag skrattar nästan varje dag. Ibland kan det gå flera dagar utan att jag skrattar, när jag är kraschad och mår ännu sämre än vanligt, och jag märker snabbt hur dåligt jag mår psykiskt av att inte skratta. För att orka med allt helvete, alla hundratals svåra och högst plågsamma symtom, MÅSTE jag skratta varje dag. Det behöver inte vara gapskratt efter gapskratt, sådär så man får ont i magen och träningsverk efteråt. Utan det räcker att småskratta lite och vissa dagar att bara dra lite på munnen. Le lite åt något man tittar på eller hör.

Min familj är väldigt rolig och vi skrattar ofta och hjärtligt i vår familj. Så de ger mig i stort sett alls skratt jag behöver. Men ibland, om jag orkar, tittar jag på något klipp på min telefon som får mig att skratta också. Och Trisse, och Tyra och Tjorven när de är med, får oss alltid att skratta och le. De är så underbara att vara tillsammans med och roliga att titta på, allra helst när de pratar och leker med varandra.

Det är alltså verkligen så att skrattet betyder mycket för mig och att jag är beroende av att ha det i min vardag för att stå ut. Utan skratt inget liv. Ja, det är verkligen så det känns!

Hur jag står ut med min omänskligt svåra värk/smärta, Del 4! Umgås med familj, vänner, djur och skrivandet!

Precis som att sömn, som jag tog upp och skrev om igår, är otroligt viktigt för att jag ska orka stå ut och orka med och överleva är min familj också helt otroligt viktigt. De inte bara hjälper mig att stå ut, det är för dem jag står ut. Om jag inte hade haft dem vid min sida hade jag avslutat mitt liv för flera år sedan.

Det är för deras skull jag står ut med detta lidande, detta helvete varje dag och natt, år efter år. De vill ha mig kvar och jag har inte hjärta att lämna dem, jag kan bara inte det. Hur övermäktigt och jävligt allt lidande än är.

Att vara med dem jag älskar, få stöttning och närhet och omsorg och kärlek får mig att orka stå ut. Det minskar inte värken/smärtan ett dugg, det tar inte bort eller ens minskar några andra syntom heller, men det hjälper mig att stå ut.

Vad som också hjälper mig att stå ut och känna någon form av mening med vardagen och detta så kallade "liv" jag "lever", snarare överlever, är att skriva inlägg hit till bloggen, drömma om att skriva på mina påbörjade böcker igen samt skriva till mina nära vänner
som jag tyvärr inte orkar träffa längre utan endast har kontakt med via mobilen.

Att skriva göra ingenting positivt för värken alls, tvärtom ger det ännu mer värk i händerna och armarna men det får jag ta för skrivandet handlar om terapi, att få göra det jag måste, vill och älskar även om inte energin finns. Det handlar att få energi och kärlek och hjälp att STÅ UT, precis som att umgås med min älskade familj, hundarna, hästarna (hur sällan det än blir) och mina nära vänner.

Att umgås med min älskade familj och nära vänner, mina älskade djur i form av hundar och hästar som jag älskar så otroligt mycket samt att skriva, med allt vad det innebär, hjälper mig att STÅ UT med allt helvete, värk/smärta och alla andra symtom, en dag till, en natt till och en dag till igen.

Flocken! Mina älskade hjärtan! Vad skulle jag göra utan er?! Ni får mig inte bara att stå ut, ni får mig också att le, skratta, älska, längta, drömma, gråta, minnas och hoppas. Tyra, Tjorven och Trisse. Ni är mitt ALLT. Mina små hjärtan. ❤️🐶❤️🐶❤️🐶❤️