hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Min guldklimp, min diamant. Mitt ALLT! 🐶❤️

Varje dag har jag sällskap av min fantastiska lille kille. Det är Trisse jag umgås allra mest med, han jag utan tvekan spenderar mest tid tillsammans  med. Det gör att jag är beroende av honom, beroende av honom för att överleva. Han får mig att orka fortsätta kämpa. Och det finns mycket positiva fysiska aspekter att ha hund och vara nära sin lille älskling. Det finns mycket forskning som visar det. I min situation som mycket svårt sjuk är jag helt övertygad om att de positiva effekter man ser av djurs närhet hjälper min kropp att överleva. Trots att den är så sjuk.

Trisse och jag låg tätt ihop och vilade tillsammans igår. Hela dagen, som varje dag och sedan varje natt, med avbrott för Trisses promenader och äventyr utomhus som jag inte kan vara med på. En av oss sov. Och snarkade! Gissa vem...! 

Trisses närhet, värme, kärlek, glädje och stöd han ger mig betyder allt för mig. Utan ord tröstar han bättre än någon annan. Genom att bara finnas där bredvid mig, dag och natt, skänker han mig mer stöttning och kärlek än jag är rädd att jag någonsin kan ge honom tillbaka.

Trisse myser i sin morfars famn. Hur mycket Trisse än älskar att ligga i min famn tror jag att han tycker ännu bättre om att ligga i sin morfars famn. Pappas famn är varmare att ligga i än min, för att endast nämna en fördel. 

Jag överdriver inte när jag säger att Trisse är mitt allt, han är verkligen det. Han har varit i vår familj sedan han var åtta veckor gammal. I fyra år har vi varit tillsammans, tätt och nära. Det har gjort vår relation och våra band mycket starka. Utan honom hade jag inte orkat kämpa vidare, det är faktiskt så. Att han är beroende av just MIG för att må bra och leva ett gott liv gör att jag känner ansvar. Jag måste orka kämpa vidare. Och sjukdomarna får INTE vinna kampen. Jag kan inte lämna min Trisse. Han behöver mig. Som jag behöver honom.

Vetskapen om hur mycket han skulle sakna mig om jag dör gör mig helt gråtfärdig och väldigt rädd, jag kan inte ens tänka på det. Jag får INTE förlora kampen. Forskningen måste göra framsteg och det snart. Min familj behöver mig. Jag måste få finnas kvar. Att jag ska ge upp, sluta kämpa, finns inte på kartan. Det kommer jag aldrig göra. Men jag kan inte påverka sjukdomarna, jag inte hindra dem från att ta över mer och mer. Göra mig ännu svagare och ännu sjukare. Jag är så rädd att de en dag ska få min kropp att ge upp. En gång för alla. Hur mycket jag än kämpar kan jag inte förhindra att det skulle kunna ske. Precis som att sjukvården inte heller kan förhindra det från att hända. Det är verkligen en kamp mot klockan det här. Trisse hjälper mig att vara psykiskt stark i den kampen. 

Jag kan försöka intala mig själv om och om igen att Trisse inte behöver just mig, att han har det alldeles utmärkt med de andra i familjen. Men visst behöver han mig. I en familj behövs ALLA. Man kan inte bara plocka bort någon och ersätta denna och tro att det ska vara samma sak. För det är det inte. Vi är en familj. Alla behövs lika mycket för att vara just en familj. Vår familj.

Också detta är en bild från igår. Det är det bästa jag vet att ha Trisse sovandes på min arm. Det enda som fattas där är Tyra och Tjorven bredvid oss i sängen. Men idag kommer de! Om en halvtimma är vi fyra i sängen och familjen är komplett. Förutom att de som jobbar saknas...

Jag älskar att känna Trisses varma andetag mot min kalla hud och känna hans hjärta slå. Det lugnar. Får mig att behålla lugnet och hjälper mig att försöka vara så mycket här och nu som det bara går. Trots att över hundra olika symtom plågar mig så svårt. Det syns inte på mig hur mycket jag lider. Det syns inte på mitt till synes friska yttre hur mycket som är fel och hur sjuk kroppen är. Men Trisse vet. Han ser och han känner. Och han tröstar. Finns där, lyssnar, slickar bort mina tårar, suckar lugnande. Han bara är, han bara finns där för mig. Bredvid mig. Det betyder allt för mig och min överlevnad. 

Trisse letar efter mig så fort jag inte är i närheten. Om jag stänger dörren om mig med honom på utsidan river han med tassen på dörren för att han vill komma in. Vi älskar varandra lika mycket, tror jag i alla fall. Men jag kan endast tala för mig själv och jag älskar Trisse helt otroligt mycket. Gränslöst mycket. Han är mitt allt. Han är värd sin vikt i guld. Eller ännu hellre i diamant. Tänk en åtta kilos diamant! Så värdefull är han för mig. Han är den bästa vän man kan tänka sig, mitt största stöd och mitt ständiga sällskap. Trisse är mitt allt. Utan tvekan, det bara är så. 

Tillbaka till rena rama helvetet... 😭

Nu är mina smärtplåster nästan helt uttrappade/utsatta. Det betyder att de inte längre ger någon som helst smärtlindrande effekt. Jag har börjat med den nya medicinen, en stark medicin det med (en opioid) men inte i närheten av lika potent som mina smärtplåster (fentanyl). Trots att jag började på en hög dos av den nya medicinen och dessutom ökade till dubbel dos bara två dagar efter (min läkares ordination) får jag ingen riktig effekt. Kanske lite på den korttidsverkande av de två, men inte det minsta av depot-varianten.

Jäkla helvete är vad det är. På bara några dagar, sedan nedtrappningen blev så låg, är all smärta och värk tillbaka i full stryka igen. Det är så hemskt att leva med sån här svår värk som jag lever med. Det är omänskligt. Det är fruktansvärt. Det är svårhanterligt, framförallt när man är sängliggande dygnet runt och inte ens kan läsa en bok eller lyssna på musik för att distrahera och försöka hantera värken.

Jag känner mig väldigt uppgiven just nu. De senaste nätterna har jag sovit väldigt dåligt och jag känner oro för att hamna i en sån hemsk period av svår sömnlöshet igen. De senaste dagarna har jag vaknat på morgon och känt för att börja storgråta på en gång. Jag har chockats när jag slagit upp ögonen för att värken varit så brutal. Helt och hållet vidrig. Jag orkar verkligen INTE återgå till en sån vardag som jag hade för bara några månader sedan (innan jag började med plåstren) med denna horribla värk och smärta. Det är rena rama helvetet. Det är det verkligen. Livet är bara för tufft. Och så fruktansvärt orättvist.

De älskade djuren tolereras av mitt "smarta" immunförsvar! 🐶🐴

Igår morse (eller natten till igår, om sanningen ska fram) skrev jag ju om att mitt immunförsvar överreagerar mot olika saker och ting och att den (över)reaktionen leder till hemsk klåda. Mitt immunförsvar fungerar inte alls som det ska. Det är så svagt att kroppen inte ens kan ta hand om ett mycket enkelt litet sår, utan att det blir infektioner av det. Immunförsvaret klarar inte heller av ett till en början enkelt hudproblem, utan det utvecklas till en hudsjukdom som varar i sex månader, trots behandling efter behandling. Mitt immunförsvar är alltså väldigt, väldigt svagt.

MEN inte riktigt hela tiden. För ibland är immunförsvaret överaktivt, antagligen för att det är så svagt, och bestämmer sig för att "gå till anfall" både mot sig själv, den egna kroppen, och mot helt ofarliga ämnen som plötsligt ses som ett hot. Olika födoämnen, material som kommer i kontakt med huden osv, som jag förklarade lite kort igår imorse.

Något som mitt immunförsvar däremot inte har (över)reagerat mot ännu är hundarna. Eller djur överhuvudtaget. Och tur är väl det! Hundarna, visserligen mina egna som inte fäller, kan spendera dygn efter dygn i sängen, de kan slicka på min hud och jag kan pussa och klappa på deras päls utan att reagera det allra minsta. Varken allergiskt (som med täppt näsa, röda ögon, nysningar mm) eller överreaktion med hemsk klåda, så som jag reagerar på det mesta annat. Likadant med hästarna i stallet. Där är dammigt och skitigt, rått och mycket päls (hästhår) och hö och annat många reagerar på och är allergiska mot. Men inte då, det klarar jag finfint! Som väl är!

Kanske är mitt dumma, uppochnervända och icke fungerande kaosartade immunförsvar ändå lite smart? Kanske har mitt immunförsvar känslor eftersom att det väljer att inte reagera på djur, de varelser jag älskar överallt annat och brinner och lever för, samtidigt som jag reagerar på bröd, potatis, kött och typ allt annat varannan gång jag äter det. Kanske förstår mitt immunförsvar att jag älskar hästarna och hundarna liiite mer än jag älskar potatis och då väljer, skonar mig, vilken av dessa jag ska reagera på och få helvetes klåda av?!

Visst är det fantastiskt att mina älskade pojkar Trisse och Baltazar (och bonusvovvarna och de andra hästarna) tolereras när så gott som ingen/inget annat går fri! 🐶❤️🐴💙

Nu tror jag ju då självklart INTE att mitt immunförsvar fått hjärnceller, det är det alldeles för knepigt för att ha, men ni kanske kan förstå hur jag menar och tänker. För visst är det så bra, så otroligt skönt och turligt att jag reagerar på allt och alla, men inte på just djuren som finns i mitt liv och som jag älskar. Hur jag reagerar på till exempel katter vet jag inte. Och det bryr jag mig inte om då jag är rädd för katter och inte har planer på att någonsin klappa en eller ha en i knät. Inte heller ha en i min närhet, eller Gud förbjude (han jag inte tror på), i mitt hus och i min säng...!