hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

En misstänksam Baltazar, god middag och helvetesvärk

Dagen har blivit bra! Pappa och jag åkte till hästarna och han gick faktiskt med både in i stallet och ut till hagen. Efter hästarna blev det en fika på stan. Men det var mycket folk ute och stimmigt så min hjärna ville inte riktigt vara med. Och ryggen är helt katastrof-dålig. Det var knappt att jag fixade att sitta i rullstolen förut.

Baltazar som brukar vara så framåt var avvaktande idag. Jag är helt säker på att det beror på att pappa var med. Han ville kolla in vad han är för konstig figur. 
 
En morot smakar gott! Är det lördag så är det. Pappa gav honom också några morötter och då smälte Baltazar lite, men han var fortfarande lite misstänksam.
 
Lax, pressad potatis, romsås, sparris, broccoli och citron! Så himla gott!

Efter tre timmars sömn/vila i sängen åt vi en god, lyxig middag. Efter det spelade vi lite kort. Men vi hann inte färdigt. Varken hjärna eller kropp ville vara med mer så vi fick avbryta så jag fick gå och lägga mig. Mamma har bullat upp med kuddar under knäna och bakom ryggen. Så med avlastning och några extra värktabletter hoppas jag att jag kan få ner värktopparna lite.

Det är ett helvete att ha så här ont. Det tar udden av allt. Förut när vi spelade kort fick jag stå upp för jag kan inte sitta ner. Men när jag står blir jag skakig, yr, svag och matt. Hjärnan samarbetade inte direkt, den heller. Men det får jag ändå att fungera någorlunda. Då är det värre med värken. Det gör SÅ ont. Jag vill krypa ur mitt skinn, om så bara för en liten stund. Få andrum, vara smärtfri, bara lite. Jag minns inte när jag senast var smärtfri. Det är många, många år sedan. Jag minns inte den känslan.

Det enda jag kan göra är att andas, så lugnt och djupt jag kan. Försöka fokusera på livets glädjeämnen. Känslan av Baltazars mule mot min hand. Trisses mörka ögon som tittar upp på mig och hans svans som viftar när jag ler. Det är svårt att fokusera på annat. Smärtan är så stark. Så utbredd. Så hänsynslös. Men det går.

Olika aktiviteter, kungens födelsedag och fika på stan!

Jag fick inte många timmars sömn inatt. Men det gör inte så stor skillnad. Jag är lika trött, oavsett. Halv åtta var jag nere i soffan och startade morgon-tv och väntade på att sändningen om Kungens 70-års firande skulle sätta igång. Klockan tio hade vi sett kungafamiljen, några utländska kungligheter och utvärderat dräkterna, kapporna och huvudbonaderna. Jag hade även sett nyhetssändningen hela tre gånger. Kanske det som behöva för min hjärna att förstå innehållet? Men lite tjötigt blev det ändå! ;)

Tjejerna är hämtade. Vi sörjer en smula. Haha. Lina, Trisse och mamma är iväg på Hundens Dag som hålls på fästningen. Det är första gången de är där. Jag har aldrig varit där, jag ville såklart hänga med. Men det går inte. Även om jag skulle kunna använda någon hiss för att ta mig in i fästningen så är det gräsmattor och kullersten även där inne. Så det blir för besvärligt. Och min rygg blir bara sämre och sämre så just nu fixar jag inte att sitta ner i rullstolen mer än några minuter i taget.

Men för att jag ska få komma ut en liten stund idag ska pappa och jag på ett eget äventyr. Vi ska till- hör och häpna- hästarna. Mysa lite med dem, fylla på mitt glädje-konto och ladda batterierna. Om pappa stannar kvar i bilen eller inte kvarstår att se. Men risken är överhängande stor!

Eventuellt ska vi mötas upp på stan när vi kommer från hästarna och Lina, mamma och Trisse från fästningen. En liten fika på stan kan bli trevligt. Hoppas jag har en liten gnutta energi kvar bara. Annars blir det svårt.

Idag hoppas jag det blir en bra dag. Jag gör alltid mitt yttersta för att det ska bli det och även om jag inte kan påverka allt så kan jag påverka en del. Och med ett leende på läpparna kommer man långt. Dessutom är det Valborgsmässoafton idag. Snart första maj. Och Kungens födelsedag. Så förutsättningarna finns för att det ska bli en fin lördag. Jag håller mina tummar och passar på att önska Kungen grattis på födelsedagen!

En nattaktiv, kreativ karusell...🌛

Det kanske låter konstigt, men på sena kvällar/nätter är jag ofta som piggast. Eller rättare sagt, som minst trött och utmattad. Det är då jag får mest skrivlust, kan titta lite på någon serie och sitta uppe en stund. När alla andra gått och lagt sig, då vaknar jag till liv ur min dvala. Jag tror att förklaringen är ganska enkel och självklar. Det är på natten det är som mest tyst och mörkt omkring mig. Det är först då, när allting blivit stilla och lugnt som jag har energi att koncentrera mig på annat. Det är först då hjärnan orkar bearbeta något annat än alla ljud, ljus och intryck jag inte kan komma ifrån på dagen.

Jag lever konstant med ord och tankar snurrande i mitt huvud. Jag är en person som älskar att vara kreativ och som lever för att skapa. Det går inte en vaken minut utan att jag formulerar meningar, sätter samman ord och konstruerar texter i mitt huvud. Det är inte alltid jag skriver ner dem, mer än som blogginlägg. Tillfällen jag sitter vid datorn och verkligen skriver är tyvärr ganska få. Antingen för att energin inte finns där eller för att det är just i ögonblicket orden kommer till mig och sen är de borta. Men på natten får jag chans att få ner mina tankar i ord. Som nu. Faktum är att jag skriver en del av mina blogginlägg på natten och sedan lägger ut dem på dagen. Långt ifrån alla, men vissa som är mer "allmänna" och som inte beskriver hur jag mår eller vad jag gör för stunden är skrivna på natten.

Det går nästan som på rutin att skriva. Det är så naturligt. Huvud och fingrar samarbetar utan att jag är särskilt medveten om det. Hjärnan arbetar, skapar och fingrarna skriver. Det är på natten, när det är mörkt och tyst, som saker och ting får liv. Som jag får liv. Romanen Lina och jag har skrivit har jag i stort sett enbart skrivit på natten.

Det är så mycket som händer just nu. Saker jag inte kan styra över. Beslut som ska fattas, vidare utredningar som ska göras. Lösningar på problem som ska hittas. Jag är så trött på att ständigt vara med på en ofrivillig karusell att jag känner för att trycka på nödstopp och kliva av. Gå och gräva ner mig så jag slipper vara med. Slippa ta tag i saker. Jag orkar inte... Samtidigt är det saker jag gärna vill göra, saker jag har lust till. Men de hamnar ständigt i skymundan för de nödvändiga saker som måste gå före. Jag har svårt att hitta en balans. Svårt att leva i nuet och sluta oroa mig.

Tjorven ligger bredvid mig vid huvudkudden. Trisse ligger nere på mina fötter. Lina och Tyra ligger i sängen en bit bort. Jag har nästintill outhärdligt ont. Hela kroppen skriker och jag vill skrika med den. Men jag kan inte. Och varför ska jag? Det tjänar ingenting till. Sömntabletterna borde göra mig sömning, men allt de gör är att få mitt huvud ännu segare än det redan är. Men jag hoppas att sömnen snart ska ta mig i sin famn. Lägga sitt tunga täcke över mig och få mig att släppa kontrollen och falla i sömn.

Regnet smattrar mot rutan. Det låter så mysigt. Tryggt på något sätt. Jag försöker koncentrera mig på alla andetag jag har omkring mig. På regnet som faller utanför och på orden som förvanskas från tankar i mitt huvud till meningar på "pappret". Men tankarna flyger ganska fritt. Jag försöker att inte styra dem allt för mycket. Det är bäst så. Mörkret i rummet är så behagligt. Så tyst. Jag behöver inte se hundarna som sover bredvid mig. Jag känner att de är här och det gör mig lugn.

Nu har virrvarret av känslor lugnat ner sig något. Karusellen av oro och tankar snurrar lite långsammare och jag är redo att sluta skriva. Sluta sätta ord på saker och ting. Åtminstone för nu. Även om jag ser på mig själv som en nattaktiv varelse som vill vara vaken hela natten vet jag att ordet "aktiv" inte passar särskilt bra in på beskrivningen av mig och att det nog är bäst att försöka sova några timmar. På natten också. Det är ju faktiskt det den huvudsakligen är till för, natten. Att sova.