hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Ett vackert vinterlandskap! ❄️⛄️

Finns det något jag tycker är riktigt vackert är det snö! Ett snölandskap. Det är så otroligt vackert. Magiskt. Lina tog några bilder tidigare idag och de är så fina. Snötäckta träd, en gråblå himmel, fruset gräs och träd som ser stelfrusna ut. Det är så fint.

Tänk att kunna ta en promenad i den friska kalla luften, betrakta det vackra vinterlandskapet på riktigt. Men nu går ju inte det. Så jag får betrakta vinterlandskapet och snön via bilder istället. Det är inte fy skam! 

Oerhört plågsamt när hjärnan inte får vila...

På helgerna låter det alltid mycket här hemma. Det leder till att min hjärna går i fullkomlig spinn och det i sin tur leder till att hela kroppen blir full av adrenalin, att kroppen vill fly, bråka och dö på samma gång och att hjärtat rusar och pulser blir skyhög. Samtidigt är hjärnan extremt plågad, varenda litet ljud gör att det går som blixtar/elektriska stötar genom hela hjärnan. Det är oerhört plågsamt och det stressar upp kroppen ännu mer.

Det är på vissa sätt mysigt när det är helg. Att ha familjen hemma, att inte vara lika ensam som på vardagarna. Men detta att min hjärna inte får nästan någon som helst vila är riktigt jobbigt. På vardagarna är det i alla fall tyst (nästan tyst, Lina är ju hemma) tills hon går till jobbet och mamma och pappa kommer hem från sina jobb på eftermiddagen. Då är det "bara" resten av eftermiddagen och kvällen som blir enormt plågsam och stressfylld för kroppen.

Enda sättet för min hjärna att ha en chans att få vila är när det är tyst och mörkt. Annars går det inte. Kroppen vilar mer eller mindre hela tiden då jag ligger så gott som still hela dagarna (och nätterna). Men med hjärnan är det annorlunda. Mycket mer komplicerat. Både för mig och för min familj som ständigt måste tänka på att vara så tysta de kan när de är hemma.

Det är verkligen hemskt att vara så här överkänslig mot ljud och ljus. Det går inte att beskriva hur plågsamt alla intryck, minsta lilla, är för min hjärna. Precis som att det inte går att förstå hur otroligt plågsamt det är när min hjärna nås av ljud och ljus och hur starkt kroppen reagerar på detta. Det går inte att beskriva och det går absolut inte att förstå hur ont det verkligen gör, vilket lidande det är förenat med, förrän man vart i samma situation. Och det hoppas jag ingen är. Det är verkligen hemskt.

Snöiga bilder på Trisse! 🐶❤️

Imorse när jag tittade ut genom fönstret blev jag väldigt förvånad när jag såg att det snöade! Jag blev väldigt glad, jag älskar att se snöflingor falla från en blågrå himmel ner på den blöta marken. Det lockar från någon form av lycka och minnen från barndomen. Positiva minnen. Det är ju alltid trevligt!

Jag bad mamma ta några bilder på snön och på Trisse i snön när hon och Trisse var ute och gick morgonpromenaden. Här är de fina bilderna hon tog!