hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Jag vill vara fri

Idag har jag som mest rört mig mellan sängen och altanen. Jag har inte ens varit utanför tomten. Jag har vilat, vilat och vilar lite till. Och sovit, förstås. Vad gör jag nu? Jag vilar lite till och snart är det dags att sova igen. Kropp och huvud är lika uppochner som vanligt. Det tar på krafterna att ha så ont. Och det gör ont att vara så trött. Ingenting, eller nästintill ingenting, i hela kroppen fungerar som det ska. Det är tufft att kämpa så hårt hela tiden. Jag vill ta en paus. Vara fri en stund. Fri att göra det jag vill och tycker om. Fri att andas och röra mig obehindrat. Fri att vara jag. 

Tiden går så fort och jag sover bort mitt liv...

Idag är sista dagen i juli. Jag kan inte förstå hur fort juli har sprungit iväg! Hela sommaren egentligen. Jag tycker tiden har rusat förbi och trots att alla timmar i sängen leder till tristess har jag på något underligt sätt inte hunnit med. Jag har faktiskt svårt att ta in att det redan är sista juli! Sommaren är snart slut! Hur fort gick inte det? Kanske är det så att jag upplever att dagarna springer iväg för att jag sover så mycket? Vips så var den dagen slut, och vad har jag gjort? Ingenting! Men egentligen tycker jag det är skönt. Kortare lidande på något sätt... Innan nästa dag börjar och det blir samma visa om igen. Men visst har jag ångest för att det känns som att jag sover bort mitt liv. Och det gör jag ju i stort sett också. Inte frivilligt dock. Lång från frivilligt.

Men en positiv sak är att vi bokade en liten resa igår. Inget avancerat eller stort. Bara en liten utflykt och två nätter på hotell. Det ser jag fram emot! Nu ska jag sova och vakna upp ikväll och konstatera att denna dag sprungit förbi lika fort som alla andra!

En aning galet väder! ☔️☁️☀️

Vilket jäkla väder vi haft inatt! Jag vaknade vid halv fem av att det fullkomligt dånade utanför. Trodde först att det åskade, men det gjorde inte. Utan det blåste mer eller mindre storm och regnet öste ner med sån kraft att det studsade upp igen från altangolvet. Solstolar hade vält och grejer blåst iväg. Jag drog på mig den enda jackan jag hade att tillgå här i friggeboden, en jeansjacka, och gick ut och räddade mammas ståtliga pelargon som på något sätt undvikt att blåsa ner. Nöjd, och utmattad, med min insats gick jag in och försökte somna. Men det var lättare sagt än gjort.

Nu är vädret helt annorlunda. Det blåser fortfarande en hel del, men inte alls lika mycket, men solen är framme och himlen är klarblå. Det är faktiskt ganska skönt ute. Min jeansjacka har torkat och jag har flyttat upp pelargonen till sin vanliga upphöjda plats igen. Nu är det snart dags för frukost. Och tänk så härligt det är att vakna upp med nytvättat hår! Älskar den känslan och den upplever jag tyvärr på tok för sällan... Så jag passar på att njuta när det väl händer!