hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, fyra diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Mys och möte i stallet! 🐴💙

Vid middagstid åkte Lina och jag till stallet. Hundarna fick vänta hemma och vi åkte iväg för att mysa med hästarna innan det blev dags för möte. Lina skulle egentligen inte följa med, men så fick hon plötslig lust att häst-mysa och ingen var mer tacksam än jag. Med tanke på hur yr och borta i huvudet jag var redan innan vi åkte var jag glad att jag inte behövde köra. Inte för att det är så långt till stallet, bara ca tio minuter, men orkar man knappt stå upp är det inte så lätt (eller lämpligt) att köra bil.

Det var inte en enda häst i hela stallet. Alla var ute i hagen, förutom Baltazar som var ute och gick med Maggan (min sjukgymnast som också är hans ägare). Lina och jag gick ut i hagen och hämtade in varsina hästar, Larry till mig och Klara till Lina, inte särskilt förvånande att valet föll på just dessa två. Det är inte helt enkelt att koppla loss och hålla i eltrådarna och samtidigt krångla ut ett stort halvblod och en haflinger och samtidigt undvika att någon annan häst kommer med ut på köpet. Men jag har fått en hel del träning så jag klarade det bra. Trots att mina armar blev som kokt spagetti efter att jag kopplat loss och kopplat på platshållarna till eltrådarna.

Larry och jag! Jag måste säga att kag tycker han ser mindre ut på bild än i verkligheten. För i verkligheten är han verkligen STOR! Mule mot kind, utan tvekan det mysigaste som finns! 💙
 
Kli på mulen är inte heller så dumt, tycker Larry!
 
Det var så skönt att bara vara vi fyra i stallet. Två personer och två hästar. Det var lugnt och skönt och medan Lina stod i Klaras spilta stod Larry och jag i Bossas gamla box så vi kunde prata med varandra. Efter en stunds borstande blev hästarna rena och glänsande och jag väldigt skakig, yr och helt slut. Hur mycket jag än försöker att ta det lugnt när jag är i stallet är det aldrig så svårt som när jag borstar en lerig häst. Det är så tillfredställande att se damma och lera flyga bort i ett enda grått moln, det är helt enkelt omöjligt att sluta! Men, som Maggan brukar säga: det finns oändligt mycket lera, men din energi är mycket begränsad.
 
Lina och Klara är på väg in till Klaras spilta men blev stoppade av mig och Larry för fotografering. Det var jag som tog bilden, inte Larry! 😉🐴
 
När vi lämnat tillbaka Larry i hagen med stora hästar gick vi upp med Klara till ponny-hagen. Trots att Klara inte räknas som ponny (hon är en haflinger) går hon i ponny-hagen så det är ett sto i varje hage. Eller en hjärna i varje hage, som Alissa säger! 😂😍

Uppe i huset startade Lina kaffe och jag drack mängder med vatten. Ju mer sjuk jag blir i ME:n desto törstigare blir jag. Konstigt, jag vet, men så är det. Vi satt ner, Lina, Maggan, Alissa och jag, och hade ett litet möte om min fortsatta ridning. Larrys rörelser är mycket bättre, eller mindre dåliga, för min kropp än Baltazars, men just det att han är så lättväckt och vaken triggar mina PTSD-symtom. Det är alltså inte idealt att fortsätta med honom. Jag ska bli lugn och avslappnad på hästryggen, släppa stress och spänningar i muskler, inte tvärt om. Därför ska jag testa vidare för att se om vi kan finna en häst som både har bra rörelser för min kropp och som är lugn och avslappnad. Hela tiden, inte bara ibland.

Jag ska fortsätta rida en gång i veckan, tio minuter per gång. Eller rida är kanske mycket sagt, jag ska bli ledd och bara "åka med". Det är inte direkt det jag skulle välja om jag fick välja själv. Om jag hade den kropp jag skulle vilja ha. Om jag var frisk, som jag vill, mer än något annat. Men nu är situationen inte som jag vill. Jag har inte valt detta. Därför måste jag göra det bästa av det som är. Och det tycker jag att jag gör. Och så länge min kropp tillåter mig att åka med på hästryggen är jag mer än nöjd. Mer än så, jag är lycklig! Åtminstone under de få minuter jag sitter i sadeln och njuter av naturen, friheten och samspelet med hästen och bara åker med!

Vi agerar jour-hem och extra-hem till våra bonusvovvar! ❤️🐶

Tyra och Tjorven matte, som ju ramlade olyckligt i förrgår och fick spricka i både handled och höft, är fortfarande kvar på sjukhuset. Hon har opererat höften och väntar nu på att få operera handen. Hon blir kvar på sjukhuset några dagar och eftersom Tyra och Tjorvens husse arbetar heltid i Göteborg har han ingen möjlighet att ha hundarna själv just nu. Därför rycker vi ut som jour-hem vilket inte är så konstigt eftersom vårt hem är tjejernas extra-hem. De är en del av familjen, precis som Trisse, med enda skillnaden att de inte bor här heltid som Trisse gör. Men vi älskar dem precis lika mycket!

Vi kommer ha tjejerna här hos oss tills lördag och så får vi se efter det om de kan flytta hem eller om de får bo kvar hos oss lite till. Även om omständigheterna som sagt inte är roliga tycker vi det är trevligt att ha bonusvovvarna här. Det tycker Trisse också!

En lugn, men gungig kväll på sjön! 😨😣

Mamma, Trisse och jag har vart ensamma ikväll. Lina jobbade kväll och pappa tränade och gjorde ett ärende åt mig som jag inte orkade fixa själv. Han är snäll, min kära far! Mamma och jag beslöt oss för att titta på en film. Och av den enkla anledning att jag inte kan titta på tv:n på grund av min extrema ljuskänslighet valde vi en film jag redan sett, men inte mamma. Så jag låg helt enkelt och blundade och "lyssnade på film". Det kan man också göra! ;)

Jag är alltid illamående, mer eller mindre, men då och då får jag riktiga illamående-attacker när jag vart extra extremt yr några dygn. Det akuta illamåendet flög på mig så mamma fick springa efter en spann att ställa nedanför soffan där jag låg. Rummet gungade, hela soffan guppade som en liten eka mitt på ett öppet hav. Jag var sjösjuk som bara den.

Som väl är släppte det efter några timmar och nu är jag istället i århundradets frossa. Jag har fyra filtar på mig, den ena tjockare än den andra, och fryser så jag hackar tänder. Samtidigt klibbar svetten mot min hud. Heeelt normalt...!