hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 23 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Vad är skillnaden mellan en Dvärgschnauzer och en pion?! 🐶🌸

Tyra, Tjorven och Trisse är alla tre av rasen Dvärgschnauzer. De är från samma uppfödare. Tyra är mamma till Tjorven, Tjorv blev ensam valp, men Trisse är inte biologiskt släkt till Tyra och Tjorven. Men det dröjde inte länge innan Tyra adopterade lille Trisse när han han kom hem till oss i oktober 2013, åtta veckor gammal. Och snart accepterade Tjorven honom som sin lillebror när hon kom på att han ju gick att leka med. Och bossa runt och bestämma över! Hehe.

Jag älskar rasen dvärgschnauzer och något av det bästa med den, och en nödvändig egenskap hemma i vårt hus, är att den inte fäller. Det är så otroligt skönt och som sagt ett krav. Jag kommer troligtvis aldrig ha en hund som fäller då det dels är så otroligt bekvämt att ha en som inte fäller och dels för att Lina är allergisk mot katter och vissa fällande hundar.

Så nu till min fråga, som också är rubriken för detta inlägg: vad är skillnaden mellan en dvärgschnauzer och en pion.

Svaret har med just detta, fällande, att göra. Det är nämligen så att dvärgschnauzrar INTE fäller. MEN. Det gör däremot pioner! Det fick jag uppleva ordentligt i helgen. Men jag tar mycket hellre en hög väldoftande, vita blomblad än massa svarta hundhår som letar sig in överallt och som fullständigt tar över hem och hus. NEJ, tack.

Så här ser pionerna i vasen ut, lite överblommade men fortfarande fina...

...så här ser det ut på golvet nedanför pionbuketten som står på byrån. Kära nån! Pionen fäller nästan lika mycket som en labrador. Jaja. Som sagt, mycket hellre blomblad på golvet än hundhår överallt! 

Ljudvolymen är alldeles för hög igen och det är så oerhört plågsamt... 😔😩

Mamma och pappa kom hem från Prag igår. Lina och Trisse var och hämtade dem på Landvetter. Tänk så roligt det hade varit om jag kunde följt med. Vilken överraskning de hade fått, mamma och pappa. Men det gick såklart inte. Jag tror det är ungefär 35-40 minuter i bil enkel väg, från vårt hus till Landvetter. Det är inte särskilt långt egentligen. Men det är alldeles för långt för mig att sitta upp och ryggen klarar inte det. De fick nöja sig med att Lina och Trisse kom och hämtade dem. Och Einar såklart. Vår Volvo V70 heter så.

Nu när mamma och pappa har varit bortresta har det varit väldigt tyst och lugnt här hemma och det har varit väldigt, väldigt skönt för min stackars överkänsliga hjärna. Det var trevligt att få hem mamma och pappa, att få krama dem och höra hur de haft det. Men redan efter en halvtimma ville min hjärna gå och gräva ner sig för ljudvolymen var så plågsamt hög igen, som den är när alla fyra, fem med Trisse, är hemma. Det är så hemskt plågsamt för min hjärna med ljud.

Men snart lägger sig förhoppningvis chocken min hjärna fick igår och det blir vanlig vardag igen med alla dess plågsamma ljud. Idag är Trisse och jag ensamma hemma igen, så vi får vila oss och passa på att njuta så gott det går av tystheten och stillheten vi har nu på dagen innan alla ramlar in här i eftermiddag och hjärnan blir så plågad att jag vill dö på fläcken. Ja, så plågsamt är ljud för min hjärna. Jag överdriver inte. Tyvärr. Sorgligt men sant. Ljudkänsligheten är ett av de jobbigaste symtomen jag har. Jäkla ME...

Trisse och jag delar huvudkudde och myser och vilar tillsammans. 🐶❤️

Det är endast när det är riktigt tyst och stilla här hemma och när jag inte är allt för kraschad eller full av adrenalin som min hjärna kan gå ner i varv och faktiskt vila. Aldrig annars, då går det inte. Det är en bidragande orsak till att min återhämtning är så långsam och ofta obefintlig. Det är väldigt mycket svårare att vila hjärnan än det är att vila kroppen. 

Prag gav en paus från vardagen, jobb, mig och verkligheten och nya, fina minnen! ❤️

Jag tänkte dela med mig av några bilder mamma skickat till mig. Prag ser ut att vara en vacker stad och mamma och pappa ser ut att ha haft en fin vistelse där. Det gör mig väldigt glad. De behövde en paus från vardagen. Det behöver de mycket oftare än de får, men vi får vara glada för de pauser de får, lite här och var.

Nu hoppas jag bara att de inte tycker det är allt för tungt att komma tillbaka hem till mig och vardagen med allt vad det innebär och allt den innehåller med sjukdomarna, alla mina begränsningar och mitt helvete. De, som mina närmaste anhöriga, är ju tyvärr en stor del av min situation och även om de inte har mina sjukdomar och symtom och lider av rent fysiskt är det såklart väldigt plågsamt för dem att se mig lida så som jag gör. Dygnet runt, året runt.

Och de hjälper mig så mycket, lägger så mycket tid och energi på att hjälpa mig. Framförallt mamma. Hon hjälper mig verkligen med ALLT. Hon har ett heltidsjobb på dagtid och sedan mig, ett till heltidsjobb som är icke betalt och tungt psykiskt. Det är tufft.

Men förhoppningsvis har de laddat upp och fått lite ny energi under sin resa och paus från vardagen, jobb, mig och verkligheten. Och de har fått nya, fina minnen att se tillbaka på. Det är något fint och positivt att kunna blicka tillbaka mot och minnas när vardagen och verkligheten känns svår och det finns ett behov av att fly undan en stund. Här kommer några fina bilder från Prag!