hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, fyra diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Lite mindre kraschartad 😅

Dagen har blivit lite bättre och nu på kvällen har jag till och med kunnat sitta upp en stund utan att bli allt för yr. Ett ministeg framåt, i rätt riktning. Jag har legat ner så mycket idag att jag borde oroa mig för liggsår! Tur att jag är ung och har okej cirkulation. Mamma, Lina och jag spelade en omgång Fia. Jag förlorade! Ledde ett tag, men blev utknuffad några gånger och efter det var förlusten ett faktum. Just nu sitter vi och myser framför mitt favoritprogram på tv, Top Gear! Jag dricker te (gammalt vanligt, beprövat) och Lina har gjort hemmagjort te på ingefära och kardemumma! Inget jag vågar provsmaka. Usch. Och fy. Och blä!, som Bill och Bull i Pelle Svanslös säger ;) Haha. Vi har kalasat på lite vitkål, det är gott att bryta och äta precis som det är. Lina var glupsk och trots att jag varnade henne för att äta mer har hon nu fått magknip! Men det kan säkert hennes hopkok till dryck råda bot på skulle jag tro ;)

Imorgon ska jag till stallet och rida! Ska bli så roligt att gå utanför dörren och vara uppe från sängen lite mer än några minuter. Hoppas bara att jag inte mår riktgt så dåligt som jag mått idag. Då blir det svårt att sitta på hästryggen är jag rädd! Jag är väldigt lättad att min fruktansvärda huvudvärk och gråt- värk i hela kroppen lättat lite. Jag är fortfarande illamående och svag, men jag kan äntligen andas lite. Jag är lite mindre kraschartad. Kanske får jag lite sömn inatt till och med?! 

Det är inte lätt när det är svårt ♿️

Nu är jag tillbaka i sängen efter en och en halv timma uppe. Jag har ätit lunch och druckit kaffe och suttit och djupandats. Mina lungor är bättre nu, det är nog tack vare Pep- grejen jag andats i med jämna mellan rum (när mamma tjötat och påmint mig). Imorse när jag gick och la mig igen kunde jag inte somna igen. Det bara gick inte. Jag hade alldeles för ont. Så jag gick upp och sa hej till hundarna och myste med dem. Sen gick vi och la oss allihop och då somnade jag som en stock!

Jag kan inte påstå att jag mår ett dugg bättre nu, trots några timmars sömn och mat i magen. Huvudet spränger fortfarande och jag är extremt yr och har väldigt, väldigt stark värk. Extra tabletter hjälper inte. Jag går mellan att frysa så jag skakar till att vara så varm att jag svettas. Febrig med andra ord. Fast bara på "låtsas". Jag har ingen feber egentligen, men mitt värmesystem är uppochner och får det att kännas som att jag har feber som vid en riktgt influensa. Mina lymfkörtlar är lite mer svullna än de brukar vara och huden bränner.

Jag mår helt uselt med andra ord. Jag önskar inte detta mående, dessa sjukdomar till min värsta fiende (om jag nu har någon). Det är fruktansvärt att må så här dag efter dag. Varje vaken minut är en kamp. Jag har så ont. Jag är så trött. Så svag. Hela kroppen är i uppror. Min hjärna är inte med. Den är inte min på något sätt. På något sätt finner jag kraft att orka fortsätta kämpa. Men ibland stannar jag upp och tänker "vad är detta för liv". Vad är det för mening att ligga och må så här dåligt och mögla bort i sängen. Är det värt det? Men så ser jag hundarna mysa i soffan och får svansviftningar när jag kommer. Och jag ser min familj le och må bra. Och då känner jag en smula hopp och tänker att det ändå är värt det, all denna smärta och dåliga mående. Det är faktiskt värt det. Hur otroligt det än känns ibland.

En dödssjuk zombie

När alarmet på mobilen ringde slog jag upp ögonen och det blixtrade till i hela huvudet. Det började dåna och spränga och ögonen kändes grumliga och gjorde ont. Att röra kroppen gjorde fruktansvärt ont och bara att sätta mig upp var svårt. Jag haltade ner för trappan, tog mina morgontabletter och haltade sen tillbaka upp till sängen. Ungefär som en zombie. En dödssjuk zombie. Jag varken såg eller hörde särskilt mycket, yrseln och kraften att hålla sig på benen tog allt fokus. Nu ligger jag och pustar ut i sängen med värk från helvetet i varenda liten muskler och led i hela kroppen. Huvudet gör så ont att det är svårt att fokusera blicken. Det enda jag kan göra är att försöka sova bort detta elände.

Lina fick åka själv med Trisse till veterinären. Att orka ta på mig och gå ut var inte ett alternativ. På hemvägen hämtar hon tjejerna. Ser fram emot sällskap i sängen av tre små söta vovvar. De kommer nog vara ganska blöta efter att ha varit ute. Men vad gör det? ;)