hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, fyra diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Medverkar i Allas! 💙

http://www.allas.se/kroniskt-sjuka-hanna-mitt-enda-alternativ-ar-att-fortsatta-andas/
 
Så här ser det ut på hemsidan, allas.se! In och läs, om ni vill! 💙
 
Jag medverkar i veckans Allas, nummer 14, med en av mina texter! Det känns väldigt roligt och smickrande att jag får vara med! Jag fortsätter kämpa på för att sprida kunskap och uppmärksamhet kring ME, EDS och fibromyalgi! Hela artikeln/texten finns att läsa på allas.se, vet inte om länken jag la ut fungerar att klicka på. Jag är tyvärr inte så teknisk som jag önskar att jag vore! Samma artikel/text finns även i tidningen, men oturligt nog blev det fel när tidningen gick i tryck, så endast halva artikel/texten kom med. Så det blir ett nytt försök om några nummer, då kommer artikeln/texten förhoppningsvis vara med i sin helhet, även i pappersformen av tidningen! 

Så jäkla trött på att ha det så här...

Igår kväll var jag helt kraschad efter duschen. Jag var så yr att jag hade kunnat vara drogad. Hela världen snurrade, det är hemskt när man inte ens kan sitta upp. Lina fick hjälpa mig till och från toaletten och upp till sängen. I badrummet gav hon mig tandborsten som jag drog några tag med. Hon ledde mig till sängen och la på mig täcket. Jag var så yr och utmattad att jag var helt borta. Jag gick som i en dimma. Hörde och såg ingenting. Den kraftiga yrseln gjorde att balansen påverkades mycket. Jag var helt vinglig. Och väldigt illamående. Stackars Lina fick ta hand om mig och få mig i säng. Jag är så otroligt trött på att ha det så här.

Jag är trött på den extrema yrsel som aldrig lämnar mig ifred. Jag är trött på att vara galet utmattad, totalt orkeslös och att krascha av minsta lilla. Jag är trött på att ha så fruktansvärt, omänskligt ont dygnet runt. Jag är trött på att inte få sova mer än någon timma här och där. Jag är trött på att behöva hjälp med precis allting och att aldrig kunna göra något själv. Bidra, hjälpa till, dra mitt strå till stacken. Jag är trött på att ligga i sängen/soffan dygnet runt. Låta dagarna passera, livet springa från mig, utan att kunna delta. Utan att få vara med. Jag är så jäkla trött och less på att ständigt må så dåligt.

Jag har en pågående influensa, magsjuka, kristallsjuka, bakfylla osv osv som pågår JÄMT. Jag är aldrig fri. Jag är så trött på att vara trött. Jag önskar att jag hade något datum då jag visste att den här tortyren var över. Men det har jag inte. Det kan pågå hur länge som helst. Hela mitt liv i värsta fall. Det gör mig gråtfärdig att bara tänka på det. Så jag låter bli att tänka. Försöker att bara vara. Andas, tvingar mig själv att fortsätta existera. "Leva". Trots att jag är så förtvivlat trött på att ha det så här.

Hög tid att duscha och tvätta håret!

Jag skäms för att erkänna hur längesen det var jag tvättade håret. Tre veckor! Jag brukar försöka få det gjort varannan vecka, men det blev fördröjt nu när mamma och pappa var bortresta i helgen. Och det underlättar såklart inte att jag är så himla dålig nu. Att duscha är en ansträngning utan dess like. Det gör så galet ont, plågar min överkänsliga hjärna och dränerar mig helt totalt på energi. Men någon gång ibland är det ju tyvärr nödvändigt att duscha och tvätta håret. I eftermiddag/kväll ska jag få det gjort med hjälp av mamma. Mitt hår har inte blivit borstat på minst två veckor och är som en enda stor rastafläta. Tovigt och smutsigt. Bångstyrigt och hemskt. Ibland är det faktiskt ganska lockande att raka av allt. Som nu. Mina håriga ben orkar jag inte göra något åt. Prio ligger i att få ordning på håret på huvudet, bli av med rastaflätan, samt att tvätta kroppen. Det är fullt tillräckligt. Utan mammas hjälp hade det inte gått överhuvudtaget. Vad skulle jag göra utan henne, min dusch-kompis?