hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

En magiskt vacker stund vid havet!

Det blev en liten tur ner till Kovikshamn med hundar och fika, två sorters melon. Hundarna har, såklart, varit ute på flera promenader idag, men det är något särskilt att hoppa runt på klipporna vid havet. Tyra blir så lycklig, nästan som en unghund, när hon får vara lös. Hon drar igång Trisse och vill leka och springer först, som den flockledare hon är. Trisse är sådär flummig och barnsligt glad som han alltid är och Tjorven går i sin egna lilla värld. Lite autistisk är hon allt, vår lilla Tjorv! Närmast osynlig och ljudlös går hon fram och drömmer sig bort. Ibland kan man tänka "Nämen! Vart är Tjorven?!" och så går hon en millimeter bakom. Man vet aldrig riktigt vart hon är, vad hon har för sig eller vad hon tänker på. Men hon är helt underbar, lilla Tjorven!

Mamma hittade en "läig" plats, alltså en plats där det inte blåste. Där slog vi oss ner och dukade fram vårt fika, två sorters melon. Hundarna fick smaka de också, till deras stora glädje. Framförallt Trisse är helt galen i melon! Han gillar de flesta frukter och bär. Banan, äpple, päron, melon osv osv. Han skulle utan tvekan kunna bli vegetarian!

Det är inte långt till havet, en kilometer ungefär, och bilen går att köra fram så jag inte behöver gå alls långt. Förr gick jag över berget och ner till våran badplats, våra bryggor. Men det kan jag inte längre. Det är hela tre år sedan jag var där sist. Tre år?! Helt sjukt! Där var jag varje dag förr. Jag är uppvuxen där nere. Fiskade krabbor, åkte ut med båten, låg och vilade och läste på bergen. Som jag saknar att vara där nere! Och framförallt, som jag saknar att kunna gå mer än 50-100 meter.

Vi fick en fantastiskt mysig stund där nere vid vattnet. Det var uppehåll, men började regna så smått precis när vi skulle gå. Det låg ett tjockt molntäcke ovanför oss, men en bit ut över havet lyste solen genom molnen. Det blåste inte så mycket och var underbart vackert. Såklart! Havet, klipporna, öarna, himlen. Det kan inte vara annat än vackert.

Magiskt är ordet! 

Hundarna poserade på en klippa så Lina lyckades ta en bild. Det är inte alltid de små liven vill stå still och titta år rätt håll. Men här fångade hon ett närmast magiskt vackert ögonblick. Hundarna framför det böljande havet under en strålande vacker himmel. Detta minnet, denna stund vid havet, kommer jag bära med mig länge, länge. Det eller den enda som fattades var pappa, men det kommer fler tillfällen!

Två boenden och en väldigt lång "peruk"! 😅

Nu har vi äntligen kommit ut till landet igen efter en halvdag hemma. Det känns så konstigt att komma hem till huset när vi bor på landet. Som att tiden har stått still där inne. Sakerna ligger kvar där vi la dem och allt är sig precis likt. Som tur är, annat vore väldigt obehagligt, men det är en konstig känsla. Jag tycker inte riktigt om den. När jag bor på landet vill jag inte komma hem och bo där, ens för en dag. Och när jag bor hemma på vinterhalvåret tycker jag visserligen att det kan vara trevligt att göra en utflykt till landet och att börja bo där på helgerna, men det är ändå jobbigt. Det där med att flytta fram och tillbaka, fara hit och dit, är verkligen inte min grej. Vi är väldigt lyckligt lottade som har både hus i stan och sommarstuga vid havet, men tänk vilken dröm att bo permanent vid havet. Bo i ett stort hus vid havet året om och slippa fara fram och tillbaka. Tänk att ha stillheten och lugnet och ha havet som granne, året om. Vara vid havet alla årstider, dag efter dag. Se isen lägga sig, smälta bort till våren och sedan återkomma nästa vinter. Vilken dröm! Enda nackdelen som jag kan tänka mig är att avstånden såklart blir längre. Men det är väl smällar man får ta!

Jag har visserligen vilat många timmar men inte sovit riktigt, så nu tänker jag bädda ner mig och sova. Mitt hår är fortfarande fuktigt efter duschen men det börjar torka så smått. Det är nackdelen med att ha så långt hår, det tar världens tid innan det torkar. Och sedan är det jobbigt att borsta det. Egentligen finns det väldigt många nackdelar för mig i denna situation att ha så långt hår. Men fördelarna, att det är vackert och att det är "jag" väger hittills tyngre än de negativa. Jag är inte redo att klippa av det än, även om de skulle underlätta. Men jag klipper det alltid 10-15 centimeter när jag klipper mig. Annars skulle det vara ner till golvet nu!

Så här ser det ut, nytvättat och borstat på midsommarafton. Nästan ner till rumpan! 😍 Lina kallar mitt hår för "peruken" ibland. Men det är väldigt äkta. Inget löshår/förlängningar här inte!

Trip till Kungälv och besked om lågt Hb!

Jag ligger i soffan och myser under två filtar. Försöker att inte frysa ihjäl och samtidigt vakna till liv. Jag sov stenhårt när alarmet på mobilen ringde förut och Lina hade svårt att få liv i mig. Det regnar. Igen! Tänk vilken torka det var för bara några veckor sedan. Då hade det inte regnat på över en månad, om jag inte minns fel. Nu regnar det varje dag, visserligen med stunder av uppehåll och sol.

Vi ska åka in till Kungälv om en dryg timma. Bara att packa in alla barn (hundarna) i bilen och dra iväg. Lina till Psyk och hundarna och jag följer med in till Kungälv. Dels för att jag ska passa på att duscha hemma där vi har en stor dusch (jämfört med den på landet) och min riktiga duschpall. Och sedan hade det blivit för länge för hundarna att vara utan promenad om vi stannade på landet. Vi ska nämligen hämta mamma klockan tre när hon slutar jobbet efters hon är utan bil. Planering, planering och mer planering. Och anpassningar! 

Lina fick precis ett samtal från en läkare på vårdcentralen. Hon har känt sig extra trött och hängig, tappat mycket hår och varit extra opeppad och nere. Visst grundar det sig i att hon är i en svacka i depressionen, men det var mer än så. Hon har lågt Hb visade det sig. Och lågt järn, nästa ingenting "på lager" i kroppen. Hon lider alltså av anemi och detta ska behandlas på en gång med höga doser järn. Hon har ett Hb på 94. Det är alldeles för lågt och förklarar säkerligen en stor del av den utbredda tröttheten hon känt det senaste. Jag känner med henne. Jag har själv haft lågt Hb i många omgångar. En gång så lågt som 60, vilket är helt sjukt lågt! Men detta går ju åtminstone att behandla (till skillnad från mycket annat) så om några veckor är hon som ny igen! Med tjockare hår, färg på kinderna och sprudlade av energi! Hon kommer hoppa omkring här, glad och galen. Eller inte. Haha.