hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 23 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Många gillningar och lite skratt! ❤️😂

Inlägget från i torsdags fick många gillningar. Några fler än mina blogginlägg vanligtvis får. Det känns alltid lika roligt. Det gör mig glad och det peppar mig att fortsätta skriva. Det ger lite ny skriv-energi! Inlägget kom med på blogg.se's (bloggportalen jag använder) lista över mest gillade inlägg i onsdags. På kvällen hade inlägget fått 28 gillningar. Nu har inlägget runt 40 gillningar.

Jag tog en "skärmdump" på blogg.se's sida över de mest gillade inläggen där mitt inlägg är med. Trevligt att Trisse och jag tittar fram där! TACK till alla er som läste, kommenterade, gillade och stöttade. 💙

Det är så viktigt att skratta, så i fortsatt positiv anda, efter det positiva att mitt inlägg nådde ut till så många människor, fick många läsare och många gillningar och att det var ett inlägg som verkligen kom från djupet av mitt hjärta, vill jag avsluta detta inlägg med att visa två stycken bilder jag såg. De fick mig att skratta så jag sparade ner dem från Facebook och vill dela dem med er för jag vill att ni också ska få skratta lite.

Stor igenkänning på detta...! 😂 Jäkla myggor! 

Det där händer minst en gång om dagen och jag blir lika rädd varje gång! 😂😬

Trisse och jag har semester, om någon undrar!

Jag kom på att jag ju glömt berätta att Trisse och jag gått på semester för några dagar sedan! Det gjorde vi i måndags, första dagen efter Midsommarhelgen. Vi brukar gå på semester dagen efter Midsommar, förutsatt att det godkänds av oss båda två. Och semesteransökan gick igenom i år igen! Skönt. Så nu har vi åtta veckors semester, som vi har varje år. Men någon "riktig" semester är det tyvärr inte tal om då mitt liv som svårt kroniskt multisjuk fortsätter utan paus och Trisses hundliv också det fortsätter utan paus.
 
Han var så stilig och fin i sin Pride-färgade fluga på Midsommarafton! 🐶❤️
 
Jag är i extremt stort behov av paus från livet som sjuk, men någon sådan paus går tyvärr inte att få. Så därför får vi försöka göra det bästa av situationen och för mig är det att låtsas att jag har semester. Det kan kännas lite, lite mindre förjävligt att jag inte har någon semester eller paus från vardagen och helvetet som kroniskt sjuk då. Och Trisse vill gärna låtsas att han gått på semester, han också. Och då får han såklart göra det! 🐶❤️

Trisse får mig att fortsätta försöka ÖVERLEVA och han ska få mig att börja LEVA också! 🐶❤️

Min lille Trisse, mitt hjärta, mitt ALLT. Igår var jag helt ensam hemma här i stugan. Mamma och pappa arbetade och Lina var inne i stan och gjorde ärenden och träffade sedan en kompis. Eftersom att jag ju är helt sängliggande och inte ens klarar av att släppa ut Trisse så han får kissa, än mindre gå med honom ut, fick Trisse åka med Lina. Det gjorde att jag blev helt ensam. Mitt hjärta värker verkligen och skriker av saknad så fort är utan Trisse, det tar inte många minuter innan saknaden efter honom är total.

Vi har ett särskilt band, Trisse och jag. Sedan han var åtta veckor och flyttade hem till oss har han sovit i min säng nästan varje natt, med undantag här och var såklart. Förutom vid promenader och äventyr ute har han legat och myst, tätt intill mig, lika länge. Sedan han var åtta veckor gammal. Att vi har ett särskilt band, Trisse och jag, är jag helt på det klara med. Det känns och det är uppenbart.

Vad jag inte tycker är lika uppenbart, men som de andra i min familj slår fast vid, är att jag är den person i vår familj (och "utanför" familjen) Trisse tycker mest om. Jag kan ärligt säga att jag inte vet om det verkligen är så. Men de andra tycker det syns och märks, att det är uppenbart. Självklart hoppar det till i hjärtat och värmer extra i bröstet att de tror att det är så. Jag skulle ljuga om jag sa något annat. Trisse är mitt allt. Jag kräver inte alls att jag är hans allt, men det är skönt att veta att jag är väldigt omtyckt trots att jag inte längre orkar ge honom varken mat eller promenader. Vi leker en liten stund varje dag. Det är allt jag orkar, resten av tiden myser vi, ligger tätt intill varandra och vilar. Det konceptet verkar gå hem minst lika bra som att få mat och promenader, om du frågar Trisse.

Förutom att jag känner mig mycket mer ensam och en smula övergiven när Trisse inte är hos mig här i sängen är det också jobbigt att vara utan honom eftersom att han hjälper mig att försöka överleva. Det är helt och hållet sant. Han, min Trisse, hjälper mig att överleva. Självklart på grund av alla de positiva effekter forskare påvisat i åratal att hundar ger oss människor och vår hälsa. Men för mig handlar det om andra saker Trisse ger mig. Saker som inte handlar om sänkt blodtryck och mindre risk att drabbas av diabetes.

Att ligga instängd i ett sovrum så gott som dygnets ALLA timmar, med undantag för någon timma här och var som byts mot soffan i vardagsrummet är väldigt hemskt. Psykiskt påfrestande, frustrerande och isoleringen blir väldigt påtaglig. Att ha så fruktansvärt, hemskt ONT, överallt i hela kroppen, varje minut av varje dag hela året om tar ännu mer på krafterna. Både psykiskt och fysiskt.

Jag har såna mängder svåra och plågsamma symtom att jag lever med självmordstankar. Inte på något vis för att jag vill dö, för det är det sista jag vill, utan helt enkelt för att jag inte står ut med att ha så här ont. Må så här fruktansvärt dåligt, aldrig få sova ordentligt. Det är verkligen så, jag står knappt inte ut mer. Allt jag vill är att få leva. Men det gör jag inte längre och har inte gjort på flera år. På grund av alla kroniska, svåra sjukdomar och hundratals mycket plågsamma symtom jag tvingas stå ut med varje dag lever jag inte. Detta är inget liv. Jag har så gott som INGEN livskvalitet överhuvudtaget.

Så eftersom att sjukdomarna hindrar mig från att LEVA försöker jag ÖVERLEVA. Och det är inte så lätt. Och sorgligt nog blir det svårare och svårare i takt med att jag blir sämre och sämre i mina sjukdomar, samtliga av dem. Både de jag skriver om öppet i bloggen och de få, men livshotande, som jag väljer att inte skriva om (eller prata om öppet, ens privat).

Trisse hjälper mig att överleva eftersom att han hjälper mig att stå ut. Han får mig att kämpa lite till och ännu lite mer. Han hjälper mig att vara här och nu. Han lindrar och tar bort lite av den ångest jag känner som "levande begravd" här i sängen. Trisse är bäst på att trösta mig. Han känner av hur jag mår och vet om jag är "vanligt" väldigt dålig eller "extra" skitdålig. När jag är extra skitdålig vill han inte lämna mig ens för att gå ut och kissa. Han är den snällaste, mest lojala lille pojk jag någonsin träffat.

Där satt han fint och tryggt, i mammas famn. Bilden är tagen för ca två år sedan. Jag tycker inte om att se mig själv eller vara med på bild. Men dessa två bilder tycker jag är väldigt fina. De visar kärleken mellan oss, tycker jag. 🐶❤️

Mitt hjärta gråter och det svider i bröstet direkt när Trisse och jag skiljs åt (förutom när han bara är ute på en vanlig promenad) just eftersom att han hjälper mig att försöka överleva. Och överleva vill jag ju! Bara tanken på att mina sjukdomar riskerar att ta mitt liv, att mina sjukdomar riskerar att bli min död och dra bort mig från min älskade familj, lille Trisse inkluderad, gör att det hugger som en brinnande kniv i bröstet på mig. Rätt i hjärtat.

Jag är inte rädd för att dö, jag är inte rädd för döden i sig. Men jag är fullkomligt livrädd för att dö 23-24 år gammal på grund av alla dessa helvetes sjukdomar jag drabbats av. Att allt mitt kämpande, alla år av outhärdlig smärta och hundratals vidriga symtom jag bitit ihop och stått ut med, att det ska ha varit till ingen nytta. För att jag dog ändå. Trots allt. Trots allt som familjen gjort, trots Trisse.

Tårarna rinner när jag skriver detta. Jag vill INTE lämna familjen och Trisse. Jag vill inte förlora kampen, denna långa, orättvisa, vidriga och plågsamma kamp, mot sjukdomarna. Det får INTE ske. Jag vill överleva. Nästan lika mycket som jag vill leva. Och det mycket tack vare Trisse jag ens överlevt såhär långt. Och om jag en gång vinner kampen mot sjukdomarna och blir frisk och fri att LEVA, inte bara överleva, är det också tack vare Trisse. Han är mitt hjärta, min räddare i nöden och mitt ALLT. Och det tror jag han vet, för jag tackar honom varje dag för att han får mig att fortsätta försöka överleva.

❤️🐶 Trisse. Mitt hjärta. Mitt stora stöd här i livet. Mitt ALLT. Trisse. 🐶❤️