hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 23 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Gott Nytt År, alla läsare! ❤️🍾⭐️🐶

Gott Nytt År, alla kära läsare! Jag håller tummar och tår att 2018 blir ett lite bättre år för oss alla och ett lite friskare, mindre plågsamt år för vissa av oss! Jag hoppas att ni alla fina läsare vill fortsätta läsa mina blogginlägg och följa mig här i vardagen även nästa år. Ni läsare ger mer ett ovärderligt stöd och flera av er har blivit goda vänner till mig. Tack för att ni läser. Tack för att ni finns. Gott Nytt År, alla kära läsare!

⭐️ 2017 har kommit till sitt slut och 2018 börjar snart! ⭐️

Idag är det ju då årets sista dag. Sista dagen av detta år. 2017 tar slut och 2018 börjar snart. Det känns lika konstigt och jobbigt varje år. Tiden, allt som har med tid att göra, är något jobbigt för mig. Jag lever ständigt i en känsla av att tiden går för långsamt och för snabbt på samma gång. Att dagarna är evighetslånga och att tiden segar sig fram samtidigt som det känns som att den springer fram. Det ger mig ångest. Därför försöker jag att inte tänka för mycket på det. Men en dag som denna, nyårsafton, är det ganska svårt att låta bli!

Jag sov hyfsat många timmar i natt tack vare mina starka sömntabletter. Det var nödvändigt, kände jag, att få sova i natt om jag ska ha någon chans att orka med lite nyårsfirande med familjen. Vi ska vara hemma i år, bara vi fem. Mamma, pappa, Lina, Trisse och jag. Det känns väldigt skönt att inte behöva spendera nyår, framförallt tolvslaget, själv. Men samtidigt känns det tråkigt för de andras skull att de är fast här med mig. Inte för att jag på något sätt tvingat dem, självklart inte, de har själva valt att vara hemma trots att erbjudande funnits om att fira med vänner. Men jag tror att jag, att jag är fast här hemma i huset, fängslad i sängen/soffan, påverkat deras val. De vill inte att jag ska vara ensam. Inte just denna dag. Jag är ensam så mycket tillräckligt, i stort sett alla andra dagar på året, medan deras liv pågår.

Jag ser fram emot att skåla i bubbel ikväll och att jag förhoppningsvis kan tvinga mig själv till att sitta uppe en liten stund och äta och vara lite social. Det är min önskan, vi får se hur det blir. Oavsett så kommer jag ha min älskade familj omkring mig och krama och pussa dem vid midnatt när 2017 blir 2018. Det känns väldigt bra. Hur dagen och kvällen än sett ut innan så får vi åtminstone den stunden tillsammans. Det betyder otroligt mycket för mig.

Jag känner mig inte särskilt peppad inför det nya året, inte alls, helt ärligt. Varje dag är en sån oerhörd kamp. Varje dag är en sån lång uppförsbacke som jag måste ta mig upp för, vare sig jag orkar det eller inte. Men jag tar en dag i taget. Försöker se det positiva i det negativa och det ljusa i det mörka. Försöker fortsätta andas, stå ut, existera och överleva i hopp om att en gång få börja leva mitt liv. Vem vet? Någon gång i framtiden, om x antal år, kanske jag kan bli lite mindre sjuk och få tillbaka en smula livskvalitet som jag så gott som helt saknar idag. Då är 2018 ett steg i den riktningen, något jag måste överleva och ta mig igenom för att komma dit. Hoppet må vara litet. Men det är det jag lever på. Och min underbara familj är dem jag kämpar för. 

Till min familj hör förstås både de tvåbenta och de fyrbenta. Tyra, Trisse och Tjorven, som vi ser på bilden här. Och Lina, mamma och pappa. Jag älskar er allihop så otroligt, otroligt mycket. Tillsammans ska vi ta oss igenom ännu ett år, trots svårigheter och motgångar men förhoppningsvis med glädje och viss medvind också. ⭐️ Gott Nytt År! ⭐️

Svår öroninflammation som nu behandlas! 👂💊

Denna dag blev inte alls som jag hade tänkt mig. Ungefär en timmas vila sammanlagt, så det kunde vart mycket värre, gick bort när mamma och jag åkte till jourcentralen för att kolla upp mitt öra. Jag skulle aldrig åka iväg på något sådant och lägga massor av energi på det om jag inte kände att det var nödvändigt. Men det kände jag, jag känner min kropp mycket väl vid det här laget och vet vilka symtom som kan kopplas till ME och vilka som är något annat. Örat var något annat och det visste jag.

Mamma ringde innan och förklarade situationen så direkt när vi kom innanför dörrarna blev jag visad till ett nedsläckt undersökningsrum där jag kunde ligga och vila på britsen medan mamma anmälde mig i kassan. Det tog bara några få minuter innan läkaren kom, jag var både förvånad och en smula chockad. Visade just vårdpersonal hänsyn till mina svåra symtom- ljud- och ljudkänslighet och svårigheter att vara utanför hemmet?! Ja, det gjorde de faktiskt! Skönt. Ovanligt förekommande, men väldigt välkommet när det väl händer!

Läkaren tittade i mina öron, kände kring örat och käket hur svullen jag var, kikade i halsen, lyssnade på andningen samt kontrollerade så jag inte fått hjärnhinneinflammation (då blir man väldigt, väldigt stel i nacken så det kollade han om jag var). Han såg vätska/var i örat och att det var svullet både i och utanpå/runt omkring örat. Det är en kraftig öroninflammation jag fått.

Jag fick utskrivet antibiotika som jag ska ta dubbel dos av de flesta fyra dagarna och sedan vanlig dos i tre dagar till. Behandling i sju dagar istället för fem som är det vanliga OCH dubbel dos. Antingen förstod läkaren hur nedsatt jag är för övrigt, immunförsvar, allmäntillstånd, lungorna mm, eller så är det en riktigt svår öroninflammation jag fått.

Oavsett så hoppas jag att det går över nu på några dagar. Och att magen inte rasar ihop allt för mycket (ännu värre än den redan är) på grund av antibiotikan. Det återstår att se. Skönt med en sjukdom/diagnos/åkomma som faktiskt går att göra något åt! Det är jag inte van vid!