hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 23 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Desperation och rädsla för att förlora kampen mot mina sjukdomar som potentiellt kan döda mig... 😔😢

Någon gång framöver kanske jag orkar öppna upp mig och berätta om vad det mer är för sjukdomar jag är drabbad av, förutom ME, fibromyalgi, EDS och alla de där andra sjukdomar jag skriver om öppet. Men då det handlar om liv och död, på ett lite annat sätt än min svåra ME gör, så orkar jag inte skriva om det nu.

Jag orkar knappt ens tänka på det. Att ätas upp inifrån och ut, bli sjukare och sjukare, förfalla mer och mer. Precis som ME:n gör med mig. Veta att det jag är drabbad av är potentiellt dödligt, i allra högsta grad, också det precis som ME, som ju tyvärr också kan leda till döden. Det är inte lätt. Det är fruktansvärt. Som ett trauma. Ett pågående trauma jag varken kan börja bearbeta eller hämta mig från då jag (vi, hela familjen) är mitt i det nu.

Jag hoppas bara att min kropp är tillräckligt stark så den orkar överleva, klå alla sjukdomar, de jag skriver om och de bara de allra närmaste känner till. Jag hoppas också att botemedel eller behandlingar kommer dyka upp så fort som möjligt. Innan det är för sent.

Allt det jag är drabbad av är kroniskt och utan botemedel. Att försöka överleva detta är svårt, men jag kämpar på. Det känns som att jag försöker ta mig uppför en lång och brant uppförsbacke, sittandes i en rullstol utan varken armar eller ben. Men upp för backen ska jag. Det måste jag. För längst där nere, nedanför uppförsbacken, ligger döden och väntar på mig. Och dit ska jag inte än.

Jag är för ung för att dö. Jag vill leva för mycket och familjen vill ha mig kvar. Jag vill LEVA. Inte bara överleva och absolut INTE dö. Jag vill LEVA. Inte bara tvingas överleva. Så upp för backen måste jag komma. På något vis. Det bara måste gå. Precis som att det bara MÅSTE komma behandlingar och/eller botemedel mot ME (i första hand) NU på en gång. Jag kan inte vänta längre. Jag vill överleva alla mina sjukdomar och börja LEVA. Snälla någon, låt det bli så...!

Kaffe är GÖTT! ☕️

Kaffe gör mig inte piggare, tyvärr. Det gör det inte heller svårt för mig att sova. Det påverkar mig inte alls på något sådant sätt. Men det är gott, väldigt, väldigt gott! Jag älskar kaffe! Jag är inte beroende av det, det är inte så att jag mår dåligt och får huvudvärk eller så om jag inte dricker kaffe. Mår dåligt gör jag ju ändå och ont i huvudet har jag ju ändå! Kaffe eller ej. Jag dricker helt enkelt kaffe för att jag tycker det är så himla GÖTT! Och det är väl egentligen det bästa skälet till att dricka kaffe, skulle jag säga!

Vad tycker ni, kära läsare, om kaffe? Tycker ni det är gott eller dricker ni det för att bli pigga? Får ni svårt att sova av kaffe? Tycker ni som jag, att kaffe är väldigt gött? ☕️

Jag är en Schnuzze-mamma! 🐶❤️

Jag är mamma till en Dvärgschnauzer och bonusmamma till två. Dvärgschnauzer kallas ibland "Schnuzze". Jag är alltså en Schnuzze-mamma. Och det är helt underbart! Det är få saker jag hellre är! Dvärgschnauzrar är fantastiska små hundar och jag älskar våra tre små Schnuzzar mer än något annat. De är mina små hjärtan. Mitt ALLT. ❤️🐶❤️🐶❤️🐶

Ja! Så är det! Livet är utan tvekan bättre med en schnauzer. Dvärgschnauzer ska det vara, till och med, och allra helst tre stycken! ❤️🐶❤️🐶❤️🐶