hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, fyra diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

En underbart vacker kvällshimmel! 🌇

För första gången idag kan jag andas igen! Det är svalt och betydligt behagligare och himlen är underbart vacker! Lite te och mys i soffan och sedan säng och sova.
 
Tyvärr kom lite hustak med, jag är inte så lång! Haha
 
Himlen är verkligen magisk! Älskar att sitta och bara titta upp på den. Se hur den ändrar sig, skiftar färg och ljus beroende på tiden på dygnet. 

Mitt och Trisses nya favoritställe!

Idag blev min ridning inställd, eller egentligen bara flyttad, till imorgon. Det kändes konstigt att inte åka iväg i förmiddags. Men jag gick och la mig och sov några timmar istället, det funkar det med. Trots att jag hade öppet fönster var jag helt extremt varm när jag vaknade. Håret var ungefär lika blött som efter duschen imorse och hela jag var klibbig. Jag fick nästan panik, som jag hatar denna värmen och att svettas så extremt! Jag tog med mig Trisse ut i trädgården, bar fram en solstol och vi slog oss ner. Först då kunde jag andas igen. Det fläktade på bra och håret torkade på en liten stund och jag gick ner till normal temperatur igen.

Tyvärr är det jobbigt att sitta upp, så efter en knapp halvtimma var jag så slut att hela trädgården snurrade och marken gungade under mig. Det var dags att gå in och lägga mig. Men nu är jag uppe igen och äter lite. Och är precis lika varm och svettig som förut! Får nog bli en tur till ut i trädgården. Jag får vardagsmotion i alla fall! Visserligen bara tio meter åt gången, härifrån ut till skuggan. Men några vändor till och jag är uppe i hundra meter! Inte illa för att vara jag!

Vårt nya favoritställe! Skugga, fläktande vind, svalt gräs och vackra bilder i Dam-tidningen! Allt som fattas är ett glad saft och en skål vatten till Trisse, men det är någorlunda enkelt fixat! 😎

Det är inte viljan det är fel på...!

Det som är jobbigast med att vara sängliggande de allra flesta av dygnets timmar är nog inte att vara sängliggande i sig, utan att hjärnan inte alltid vill. Det där låter lite konstigt, men jag ska försöka förklara hur jag menar. Även fast kroppen är väldigt sjuk och inte orkar mer än att ligga ner, sitta upp ibland och komma utanför hemmet då och då, är hjärnan fortfarande helt okej. Visst lider jag av svår hjärntrötthet, hjärndimma, koncentrations- och minnessvårigheter, orienteringssvårigheter, ljud- och ljuskänslighet, huvudvärk, dimsyn osv osv. De är självklart saker som har med hjärnan att göra, men det jag menar är att jag, det jag tycker om, det jag har lust till, den jag är, för det mesta är sig likt, trots att kroppen är svårt sjuk.

Jag kan till exempel vakna på morgonen och tänka "åh så underbart det hade varit att ta en långpromenad med hunden" för att sekunden efteråt bli brutalt medveten om att det ju är en omöjlighet. Jag kan ligga i soffan och googla på olika recept för att jag är sugen på att laga mat eller baka. Att jag inte orkar stå i köket och inte orkar följa ett recept (mer än ibland med stora svårigheter) påverkar inte lusten, viljan jag har. Ibland när jag går ut i köket och ser att diskmaskinen är körd med inte urplockad slås jag av lusten att plocka ur den och ställa ner den smutsiga disken. Jag tycker inte om oreda. Att jag inte orkar är inget hjärnan tänker på just då. Hjärnan förstår inte hur sjuk kroppen är just då. Men allt som oftast blir jag ändå väldigt yr och helt slut av min "promenad" till köket så jag lämnar diskmaskinen med den rena disken och diskbänken med den smutsiga bakom mig och går tillbaka till soffan. Men viljan att kavla upp ärmarna och köra på, den finns där. Precis lika stark som innan.

Jag kan bli vansinnigt sugen på att rensa i rabatter, ligga på knäna och gräva upp ogräset och göra snyggt och prydligt. Tvätta bilen så den blir skinande ren, ta en promenad och lämna återvinningen. Gå in i duschen, raka benen, måla naglarna. Rensa i min garderob. Listan kan göras så lång på saker jag vill, har lust att göra, men inte orkar. Jag har inte ens ork till att gå hundra meter. Jag klarar knappt av att sköta min personliga hygien. Ändå måste jag hålla mig från köket för att inte dyka på diskmaskinen och sedan bli sängliggande i flera dagar och straffas med ännu jävligare värk (och alla andra hemska symtom) bara för att jag var korkad nog att göra hushållssysslor trots att jag inte kan.

Lusten och viljan finns där. Känslan av att vilja hjälpa till, göra något praktiskt, något konkret finns kvar. "Gamla" Hanna är kvar. Jag stör mig fortfarande på oreda och mår lika dåligt när det är kaos i köket. Jag har fortfarande lust att gå långpromenader i skogen och ha hundarna springande runt omkring mig. Jag finns kvar. Lusten lever och viljan är lika stark. Bara det att jag är sjuk. Kroppen är fullkomligt dränerad på energi, totalt utmattad och värker mer än jag trodde var möjligt. Det gör att det är fysiskt omöjligt för mig att göra allt det jag egentligen har lust med. Men en sak är säker, det är inte viljan det är fel på...den saken är klar!