hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 22 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, fyra diskbråck, refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Kärt återseende på hästryggen! Larry och Baltazar, världens finaste killar! 🐴💙

När jag parkerade vid stallet och klev ur bilen såg jag att alla hästar, och två åsnor, gick i hagen förutom Larry. Jag gick in i stallet och där stod Larry i sin nya box, Bossanovas gamla. Vi två var ensamma i stallet, det var så mysigt. De flesta elever har höstlov denna vecka så det var verkligen helt öde! Det var jag och tre stycken stallskötare som var ute och grejade samt min ridinstruktör Alissa. Jag borstade och tränsade Larry och Alissa kom med sadeln. Det finns ingen western-sadel som passar Larry så det fick bli en vanlig dressyrsadel med en gel-pad för att minska rörelserna och få det lite mjukare för ryggen.

Larry! 
 
Han är så otroligt vacker, denna häst! 🐴💙

Precis när jag skulle gå ut från stallet och kliva upp på handikappsrampen med Larry hack i häl ringde min telefon, jag hade glömt stänga av ljudet. Som tur är reagerade inte Larry nämnvärt när Nightwish avbröt den fridfulla tystnaden. Det var pappa som ringde för att se hit jag hade det, han hade helt glömt att det var just vid den tiden jag skulle rida. Så kan det gå!

Maggan, sjukgymnasten, hade gett oss stränga order att jag bara fick sitta på hästryggen i max tjugo minuter. Och vi lyckades hålla det! Femton minuter på ridvägen och fem minuter i skogen, lätt terräng bara för att känna känslan av att gå på ojämn mark. Alissa ledde mig under hela lektionen och såg till att Larry höll ganska snabb skritt och jämn takt för både min kropp och energins skull. Att gå så långsamt att man nästan står still är mycket energikrävande.

Tjugo minuter gick snabbare än snabbt och snart var vi tillbaka på stallbacken igen. Jag satt av, med stöttning av Alissa som tog emot mig så mina knän och fötter långsamt landar på marken för att minska risken att någon led går ur led. Det är lite lurigt att sitta av en så hög häst (likadant med Baltazar) eftersom det blir så mycket fart på vägen ner. Då gäller det att bromsa ner farten, ta det lugnt och kontrollerar så att lederna inte hittar på något dumt.

Det kändes väldigt bra att rida igen! Känslan finns i kroppen, den är så insvetsad i mig. Stegen, förseelsens, ljudet av hovarna som slår i marken, utsikten man får från över två meter upp från marken (ögonen blir i den höjden). Jag älskar helt enkelt allt som har med hästar och ridning att göra. Jag har alltid gjort och kommer alltid göra, oavsett i vilken kondition min kropp befinner sig i.

Det är stor skillnad att rida på Larry jämfört med att rida på Baltazar. De båda herrarna har sina fördelar, men också sina nackdelar. Larry går mycket försiktigt, liksom tänker efter vart han sätter ner sina hovar, medan Baltazar bara klampar på som en bulldozer. Det gör att Larrys steg blir mindre häftiga och rörelserna försiktigare. Larry rör sig mycket försiktigare hela han, hans steg och hans rörelser är snälla och inte så stora till skillnad från Baltazar som ger enormt mycket rörelser till min kropp. Larry är känsligare, mer eftertänksam vilket är bra, för han blir lättare att styra och det tar mycket mindre energi att få honom att göra som jag vill med endast små hjälper. Men att han är känslig gör också att han lyssnar mycket och reflekterat kring det som händer kring honom. Han är en mycket typisk häst som kan tycka att en flaxande fågel eller ett träd är lika läskigt som ett spöke eller ett hårigt monster. Baltazar är inte alls känslig på det sättet. Han klampar på och vill han stanna och äta på ett träd är det inte bara att krama tygeln för att få honom därifrån, det kräver väldigt mycket av hela kroppen för att få en ett ton tung bulldozer att flytta på sig. Det är såklart väldigt energikrävande. Samtidigt som han inte bryr sig om grenar som bryts under hans hovar eller en fågel som skriker åt honom från en trädtopp.

De har verkligen många fördelar och några nackdelar, båda dessa herrar. Jag tycker om dem enormt mycket, båda lika mycket. Jag är nära dem på olika sätt och i frågan om vem som är bäst för min kropp att rida på skulle jag nog vara tvungen att välja Larry, han är snällare mot min sköra kropp. Men skulle jag välja vem av dem som är roligast, tryggast och mest bekväm att rida väljer jag Baltazar. Dels för att vi känner varandra så bra, men också för att han är som en stor och trygg nallebjörn som visserligen snubblar lite för han glömmer att tänka och so är starkare än två oxar tillsammans (känns det som) men han har det mesta jag letar efter och vill ha hos en häst. Det har Larry också, i och för sig, men på ett annorlunda sätt!

Baltazar! 
 
Han är också vacker! Så maffig, imponerande! 🐴💙

Jag ser fram emot att rida igen när jag är tillbaka från redan, kanske kan det bli så att jag kan börja rida regelbundet igen! Inte på samma sätt som i slutet med Baltazar innan uppehållet. Att rida själv, nästan en timma i svår terräng var tyvärr mycket mer än min kropp klarade av. Men kanske kan jag börja om på nytt. Mina veckor (månader) från hästryggen har också visat mig att det är själva känslan jag får på hästryggen, friheten, självständigheten och närheten till naturen som jag vill ha. Sedan om jag får den genom att skritta i 15-20 minuter eller rida själv nästan en timma i svår terräng, det är strunt samma. Och på vilken av "mina" killar det blir spelar inte heller någon roll. Så länge det generar denna glädje, kärlek och frihet och att jag får vara kvar på stallet, ha någon av killarna samt Alissa som min instruktör är jag mer än nöjd. Verkligen mer än nöjd. Rentav lycklig, åtminstone just den stunden i veckan!

Två sista dagar idag

Idag är det två sista dagar. Sista dagen i oktober och sista hela dagen vi är hemma, i Kungälv och i Sverige innan vi åker imorgon.

Vi ska ha Tyra och Tjorven hos oss idag. Lina är strax på väg att gå/åka och hämta dem. Jag myser i soffan en stund till och samlar energi inför dagens glädjefyllda aktivitet. Jag ska rida! Jippi! Det blir inte lång tid, det blir på ridvägen (inte i skogen) och det blir med ledtygel, men vad gör det? Jag är så glad! Som jag längtat!
Jag återkommer självklart med text och bilder som berättar och visar hur denna glädjefyllda och efterlängtade ridtur var. Men nu ska jag värma händerna under filten, dricka upp mitt kaffe och slumra en stund innan det är dags att byta om till ridkläder.

Att jämföra ME, EDS och fibromyalgi (med mera) med en förkylning är så fel och långt ifrån varandra man bara kan komma...!

Det blev en sväng upp till mormor och morfar i förmiddags. Jag var riktigt dålig innan jag åkte dit. Jag fick knappt på mig ytterkläderna och var tvungen att sitta i trappan och vila mellan varven för att inte svimma. Kroppen skakade av utmattning och jag var så tung i kroppen att benen knappt ville bära. Efter att jag varit utsatt för högt prat och andra intryck och tvingats gå från bilen till huset och tillbaka till bilen igen ville kroppen inte samarbete överhuvudtaget. Musklerna och lederna värkte så mycket att jag blev kallsvettig och fick bita mig i läppen för att inte tårarna skulle börja rinna. Men det var väldigt mysigt att träffa dem en stund och säga hej då innan vi åker.

Mamma har någon form av förkylning i kroppen, fast utan halsont. Men hon känner sig trött och hängig och mår illa. Jag tycker så synd om henne. När vi åkte upp till mormor och morfar körde Lina och mamma och jag satt och var svimfärdiga och illamående båda två. Väl hemma hos mormor och morfar låg vi i soffan medan de andra satt bredvid oss kring bordet. Jag har fått en sjuk-kompis! Men bara tillfälligt hoppas jag.

Det som slog mig nu när mamma inte mår så bra är att jag får ökad förståelse. Hon sa att hon inte orkade stanna så länge hos mormor och morfar. Det är precis det jag brukar säga varje gång vi åker dit eftersom jag mår så fruktansvärt dåligt av att bara sitta upp. Om man är helt frisk och kry och pigg i både kropp och knopp är det helt omöjligt att förstå hur det är att vara sjuk. Trots att mamma bara är lite tillfälligt sjuk får hon ändå en annan förståelse.

Men det är klart att det ändå inte går att föreställa sig hur jag har det. För det första är det ingen förkylning jag har, utan två neurologiska sjukdomar och en genetisk bindvävssjukdom. Och lite annat "smått och gott". Viss skillnad. Sedan är mina symtom så svåra att de gör mig sängliggande i stort sett dygnet runt. Mina symtom orsakar mig också mycket svår smärta och gör att min kropp är totalt utmattad och dränerad på energi, oavsett hur mycket jag sover/vilar. Mina sjukdomar påverkar min hjärna mycket och gör mig bland annat extremt känslig för alla intryck, ljud och ljus.

Dessa sjukdomar kommer jag med största sannolikhet få leva med resten av mitt liv. De har redan kostat mig mitt "gamla liv", min förmåga att gå och stå mer än mycket begränsat och korta sträckor. De har tagit många intressen och en framtidstro från mig. Mina sjukdomar kommer antagligen även ta ifrån mig möjligheten att få barn, gifta mig och utbilda mig till och jobba med det jag vill. Åtminstone så som jag mår nu. För att något av det nyss nämda ens skulle gå att tänka på måste jag bli mycket bättre i mina sjukdomar, och det är inte särskilt troligt med tanke på att jag blir sämre och sämre.

Att jämföra mina sjukdomar med en förkylning är inget jag tycker man kan göra. En mycket, mycket svår och livslång influensa, med ungefär 100 extra symtom tillsammans med svår baksmälla, utmattning efter att ha sprungit ett maratonlopp och den mörbultande känslan i kroppen efter att ha varit i ett stort slagsmål. Allt detta tillsammans, möjligtvis. Men inte en förkylning. Åh, om jag ändå vore förkyld...