Nu när vi är ute här på landet känns det konstigt, fast också bra, att vara så nära Trisses grav. Den är här på tomten. Kanske 25 meter från stugan och två meter från friggeboden (där Lina, Sofia och Sören bor).
Det känns bra att vara närmare honom, men också lite konstigt. För det är bara hans kropp som finns där i jorden. Själva Trisse finns inte längre. Jag tror inte på någon Gud och jag tror inte heller på något liv efter döden.
Men när jag tänker på dem som jag har förlorat som stått mig väldigt nära (till exempel Linas och min farmor och farfar, Christin- hon som var så väldigt svårt ME-sjuk-, Tyra, Tjorven och Trisse) försöker jag föreställa mig en himmel.
En ljus och fin plats, full av vackra blommor och solsken. En plats där våra nära och kära kan vara tillsammans och vänta på oss, så vi alla återförenas när vi här på jorden dött.
Jag tror, som sagt, egentligen inte på det. Men ibland skänker det mig lite tröst och känns lite bättre att tänka så. Så jag försöker föreställa mig denna plats då och då.
Att vara här ute på landet och att titta på, eller vara bredvid, Trisses grav gör att Trisses närvaro på något sätt känns starkare. Den är alltid lika stark och tydlig i mitt hjärta.
Men här ute på landet, här vid havet som han verkligen ÄLSKADE att vara vid (och på, ute med båten), känns det lite som att han är fysiskt lite närmare.
