Jag ska försöka sova utan sömnhjälp. Mina vanliga svaga sömntabletter ska jag förvisso ta, men det blir inga mer Imovane förrän jag har kollat upp och pratat med min läkare om de svåra minnesluckor jag lider av. Jag har inte tagit något starkare preparat sedan helgen och även om läkemedlen påverkar hjärnan längre tid än så, alltså att det behövs ett mycket längre uppehåll än en knapp vecka för att bli av med medicinernas påverkan. Men jag är hundra procent säker, eller så säker jag kan vara, på att medicinerna INTE har med minnesluckorna att göra. Anledningen till det är många, men jag känner min kropp och dessa mediciner väldigt bra efter flera års bruk. Imovane är visserligen hyfsat ny för mig men jag är varken beroende av den och definitivt inte särskilt påverkad av den. Jag är van vid starkare preparat än så och tyvärr mycket tolerant. Och mina starka värktabletter och muskleavlappnande tar jag inte heller regelbundet nu, bland annat för att skona min lever, så det är mycket osannolikt att jag skulle påverkas så stark som att få minnesluckor av de läkemedel jag känner så väl och är så van vid.
Men trots detta väljer jag att avstå från starka mediciner nu när jag lider av så svåra minnesluckor. Det känns som en onödig påverkan och en onödig påfrestning för min uppenbart mycket dåligt fungerande hjärna. Och att försöka sova utan sömnhjälp går som det går. Katastrof. Sömnbristen fortsätter att vara rekord-svår och det kan mycket väl vara orsaken till dessa minnesluckor och ökade förvirring, snudd på personlighetsförändring, jag nu har. Det är ett gissel, omöjligt att göra rätt, känns det som. Det finns bara fel. Det är inte bra att ta dessa starka mediciner men det är inte heller bra att inte få någon sömn, som jag tyvärr inte får utan de starka medicinerna. Det finns mest bara frågor och funderingar och alldeles för få förklaringar och svar.