Ja, precis så som titeln beskriver så är det. Jag är fortsatt lika kraschad. Jag mår katastrofalt dåligt och tillbringar så gott som all min tid i sängen och resten i soffan, alltså inomhus.
Och ute blåser det storm. Det riktigt låter, så mycket som det blåser. Det blev en konstigt formulerad mening, men jag tror ni förstår vad jag menar.
Jag fortsätter att vila, vila och vila lite till, allt som oftast i sällskap av min lille herr Trisse, såklart. De två senaste nätterna (dygnen) har jag sovit ungefär fyra-fem timmar sammanlagt. Så det är okej. Alldeles, alldeles för lite. Men väldigt mycket bättre än ingen sömn alls. Så det är bra.
Nu ska Trisse och jag fortsätta att vila med stängda ögon i vårt mörka, tysta sovrum. Just det, en sak till, jag försöker svara på någon/några kommentarer varje dag. Så det tar på dem, undan för undan. TACK, än en gång, till er mina kära läsare som fortsätter att läsa, gilla, kommentera och stötta. TACK till alla er. 💙💙💙
Här ligger han, lille herr Trisse, med mina ben på var sin sida om honom. Jätteskönt för honom att vila huvudet mot mitt lår och ha mycket kroppskontakt och vara så nära som möjligt, tycker han. Och jag håller med! Det är bara det att detta inte är en så bra ställning för varken min rygg, mina höfter eller mina knän. Så jag måste, mot Trisses vilja, ändra hur jag ligger inom två minuter.
Jag har ONT så det räcker och blir över redan som det är. Det behöver INTE spädas på genom en dålig liggställning för min stackars överrörliga, inflammerade, ömma, bräckliga, svaga kropp. Jag hoppas, och tror nog, att min lille pojk förstår detta. 🐶❤️