Det tror jag hela min familj håller med om! Vi, min familj alltså, består av två olika grupper när det kommer till hur våra vardagar ser ut, hur de skiljer sig åt.
De två grupperna består av de som arbetar och de som inte arbetar. Mamma, pappa, Lina och Sofia arbetar (i den traditionella meningen).
Trisse och jag består av den andra gruppen. Vi som inte arbetar, enligt den traditionella meningen, men vi arbetar riktigt hårt varje dag vi också. Men på ett helt annat sätt än resten av familjen.
Trisse och jag arbetar inte på det sätt som de andra i familjen gör. Vi arbetar inte på det sätt som samhället räknar. Vi har inget jobb i den traditionella meningen.
Men vi arbetar ändå. Mycket hårt och dygnet runt. Trisse som min helt fantastiska och livsnödvändiga stöttepelare, följeslagare och Magterapeut.
Om någon av er, mina kära läsare, inte vet vad Magterapi innebär får ni gärna läsa morgondagens blogginlägg så får ni förklaringen där och då!
Jag, i min tur, arbetar otroligt hårt med att överleva, försöka stå ut med all vidrig tortyr som mina sjukdomar och alla dess symtom orsakar och som jag lider så fruktansvärt av.
Jag arbetar och anstränger mig hårt bara för att andas, ta mig ur sängen för att ta mig till toaletten och för att äta och dricka. Jag kämpar och kämpar och kämpar.
Och jag gör alltid mitt allra bästa för att stå ut och för att hålla humöret uppe så gott som det går. Trots den svåra, tortyrliknande situation jag befinner mig i varken har minsta paus eller ett slut i sikte.
Fortsätta kämpa för min överlevnad för min älskafe familjs är allt jag kan göra. Och om inte det kan jämställas med ett krävande dygnet runt jobb så vet jag inte någonting alls längre...
Här har vi honom (och mig), min älskade lille Trisse pojk, min finaste älskling, mitt hjärta och mitt ALLT. Mitt absoluta ALL! 🐶❤️