Han har fått tid klockan 10. Jag önskar verkligen att jag kunde följa med, jag önskar det så extremt mycket. Vissa saker är jobbigare än andra att inte kunna följa med på och vara med på. Detta är en sådan sak som är väldigt jobbig att missa. Jag vill finnas på plats där hos veterinären som stöd för min älskade lille pojk, Trisse, och jag vill också finns där som stöd och hjälp för Lina som nu får åka dit ensam med Trisse.
Mamma är egentligen ledig idag, men det blev så dumt att hon måste ta vår älskade lilla mormor till ett läkarbesök just idag, samma tid som Trisse har sin tid till veterinären till och med. Maximal otur eller oflyt gällande tiderna där. Men men, det är ju som det är. Och Lina kommer säkert klara detta alldeles utmärkt på egen hand tillsammans med Trisse.
Men visst kan det vara skönt, och känns alltid bäst och tryggast, att vara två stycken som är med. Två par öron som lyssnar och två stycken hjärnor som kan ta emot information och minnas den. Inte för att min hjärna är så mycket att skryta med när det kommer till just sånt, att ta in information och inte bara försöka förstå det som sägs utan sedan också minnas vad det var som sades.
Det kan också vara skönt att vara två stycken så man kan hjälpas åt att beskriva för veterinären hur problemen ser ut, när de började, om vi har någon teori kring hur de uppkom osv osv. Och inte minst när det gäller att fatta beslut. Det kommer förhoppningvis inte fattas några större beslut idag, men det kan ändå vara beslut som måste tas som hur mycket vi vill att de gör med honom idag. Hur mycket vill vi att de undersöker honom? Röntgen, blodprovet och kanske mer tester och undersökningar.
Vi får se vad veterinären föreslår och lyssna på hennes/hans råd och ta det som det kommer. Och Lina kan ju alltid ringa pappa eller mig så kan vi prata i telefon och ta gemensamma beslut. Så helt ensamma är de inte ändå, Trisse och Lina.
Jag känner mig väldigt orolig inför detta, vad hältan kan bero på. Hur illa det kan vara, i värsta fall och i bästa fall. Hur det kan vara i värsta fall orkar jag inte ens fundera på för det gör mig så otroligt ledsen, bara av att tänka på det. Men i bästa fall så är det någon sträckning eller överansträngning eller något liknande. Så att han blir bra igen efter några dagars vila och kanske med hjälp av lite smärtstillande eller så.
Vi får verkligen, verkligen hoppas på detta. Att det är något så enkelt. Han är ju vårt ALLT, familjens bebis, vår lille älskling, vår lille glädjespridare. Det finns ingen som betyder så mycket för oss och som vi älskar så mycket som honom. Vår lille Trisse. ❤️🐶❤️
Jag skriver här i bloggen och meddelar hur det har gått, antingen i eftermiddag om jag orkar det. Eller så skriver jag i natt, om jag inte kan sova och orkar, så det kommer ut som morgondagens morgoninlägg. Det är planen. Så kika gärna in igen då så ni kan uppdatera er om hur det går för lille herr Trisse. Och snälla ni, mina kära läsare, håll alla tummar och tår ni har för lille Trisse nu, att det inte är något allvarligt fel på honom. TACK för att ni läser. 💙💙💙