hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 26 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Att svara på den enkla men samtidigt mycket svåra frågan "hur mår du?" är inte alltid så lätt...

Det är verkligen inte lätt eller roligt att berätta hur jäkla dåligt man mår hela tiden.

Jag svarar olika beroende på vem det är som frågar. Jag är van vid att folk tycker det är väldigt jobbigt och obekvämt att höra mig säga att jag mår väldigt dåligt. Många kan inte alls hantera det svaret.
 
Väldig, väldigt många frågar mig aldrig ens hur jag mår. Antagligen för att de vet att jag mår väldigt dåligt och de orkar inte få det svaret. De vet inte vad de ska säga då, när jag svarar att jag mår väldigt dåligt. Och det i sig resulterar i att få frågor mig hur jag mår.
 
På ett sätt är det helt okej för jag orkar ändå inte svara på den frågan och varje gång jag säger "inte bra, det är väldigt dåligt med mig" så går en liten del av mitt hjärta sönder helt enkelt för att det är så obeskrivligt jobbigt att själv komma till insikt att "just så är det". 
 
Jag mår riktigt jäkla dåligt. Det är så det är och det finns inte ett enda botemedel i hela världen som kan göra mig frisk, eller åtminstone mindre sjuk.
 
Och jag fortsätter att blir gradvis sämre och sämre och det skrämmer mig och jag orkar inte mer och jag vill inte dö innan jag är 40! Så nu får det räcka, jag orkar inte stå ut med mer lidande något mer.
 
Det blir tyvärr så att det sjunker in i mig att jag faktiskt mår otroligt dåligt varje gång jag svarar att jag mår väldigt dåligt.
 
Så på så vis är det skönt att folk inte frågar hur jag mår för då slipper jag ställas inför det faktum att det är riktigt dåligt med mig. Och samtidigt är det såklart också väldigt tråkigt att så sällan få den frågan, "hur mår du?".
 
Min familj frågar mig såklart det, men inte så många andra och det får mig att känna mig bortglömd och nästan också mindre värd, trots att jag vet att jag egentligen inte är det.
 
Men alla andra får frågan hur de mår. Men inte jag. Det gör något i en. Det isolerar en. Gör att man skiljs från de andra. Hamnar för sig. Utanför. Och det är såklart ingen bra känsla. Jag vill bara vara som alla andra.
 
En av de saker jag längtar efter allra mest är att få uppleva att någon frågar mig hur jag mår och att jag då helt ärligt kan svara "jo tack, det är fint med mig, jag mår bara bra. Hur mår du?".
 
TÄNK att få säga så! Att svara så och att det faktiskt är sant! Det är något jag idag bara kan drömma om!
 
Trisse, min älskade lille pojk, behöver aldrig fråga mig hur jag mår. Han bara vet och det är så skönt. Han är mitt hjärta, han är mitt ALLT! 🐶❤️