hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 25 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Jag saknar att vara på kyrkogården...

Idag, den 31/3, är min farmors födelsedag. Min mormor fyllde år igår. Om farmor hade levt idag hade hon fyllt 85 år idag! Och farfar skulle fyllt 85 år senare i år, den 3/9. Farmor var alltså några månader äldre än farfar, inte så vanligt att det var på det hållet på den tiden, att kvinnan var äldre än mannen.
 
Men faktum är att det är precis likdant för mormor och morfar, som båda två fortfarande är i livet, till skillnad från farmor och farfar, som vi älskar och saknar så otroligt mycket. Mormor är född den 30/3 (hon fyllde år igår, som sagt) och morfar är född på Sveriges nationaldag, den 6/6. Så mormor är några månader äldre än morfar precis som att farmor var några månader äldre än farfar. Farmor och farfar föddes 1934 och mormor och morfar föddes 1938. 
 
Resten av familjen ska upp till kyrkogården i eftermiddag för att tända ett ljus för farmor på hennes födelsedag och jag önskar så att jag kunde göra dem sällskap. Jag vill så gärna vara med och tända ett ljus och sitta (i rullstolen alltså) helt tyst och bara vara i nuet och minnas farmor och farfar och tänka tillbaka på tiden vi fick med dem. Tiden som var alldeles för kort, men väldigt, väldigt värdefull. Just för att tiden vi fick tillsammans med farmor och farfar var alldeles för kort är tiden vi fick tillsammans med dem ännu mer värdefull.
 
Jag (och Lina) har alltid spenderat mycket tid på kyrkogården, Skogskyrkogården, som den heter. Den är väldigt vacker där den ligger vid en skog, i ett stort naturrområde med motionsspår och en sjö och en bäck med en liten damm som har guldfiskar som simmar runt. På kyrkogården är det en speiell känsla, ett speiellt lugnt. Och framförallt, på kyrkogården känner jag mig levande! Och det har jag, och har fortfarande, ett väldigt stort behov av att känna. Liv! Jag vill känna mig levande!
 
Hela mitt liv har jag efterstävat just den känslan, känslan av liv, känslan av att jag lever. Och på kyrkogården, när jag gick (nu för tiden rullar) förbi alla gravar, läser namnen och årtalen som står på alla gravar och känner känslan som är där jag är, i nuet, tar in omgivningen och hela atmosfären, fylls jag av en känsla av liv. Det går inte riktigt att förklara varför det är så. Det bara ÄR så.  
 
Minneslunden i mörker, otroligt vackert med alla tända ljus! ❤️