hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 26 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Älskade farfar, vi saknar dig så mycket! ❤️

Resten av familjen ska upp till kyrkogården i eftermiddag för att tända ett ljus för farfar eftersom att han dog idag för 13 år sedan. Jag önskar så att jag kunde göra dem sällskap. Jag vill så gärna vara med och tända ett ljus och sitta (i rullstolen alltså) helt tyst och bara vara i nuet och minnas farmor och farfar och tänka tillbaka på tiden vi fick med dem. Tiden som var alldeles för kort, men väldigt, väldigt värdefull. 
 
Jag kan inte riktigt förstå att det är hela 13 år sedan som farfar dog! Det känns som en evighet men samtidigt som det var alldeles nyss. Det är inte klokt så fort tiden gått. 13 år. Det är inte riktigt klokt. Lina och jag var 13 år gamla då när farfar dog. Det är alldeles för tidigt att förlora en sådan otroligt viktig och älskad person som farfar var. Vi, hela familjen, saknar honom och farmor så otroligt mycket. 
 
Jag (och Lina) har alltid spenderat mycket tid på kyrkogården, Skogskyrkogården, som den heter. Den är väldigt vacker där den ligger vid en skog, i ett stort naturrområde med motionsspår och en sjö och en bäck med en liten damm som har guldfiskar som simmar runt.
 
På kyrkogården är det en speciell känsla, ett speciellt lugnt. Och framförallt, på kyrkogården känner jag mig levande! Och det har jag alltid haft, och har fortfarande, ett väldigt stort behov av att känna. Liv. Jag vill känna mig levande. På kyrkogården känner jag mig lite mer levande än annars då jag känner mig mer död än levnade på grund av att jag mår så otroligt dåligt. 
 
Älskade farfar. Vi saknar dig och farmor så otroligt mycket. Jag hoppas att ni har det bra, vart ni än är nu. ❤️❤️❤️