hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 25 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Pappa höll vad han lovade sin lilla dotter som svävade mellan liv och död...

Jag har hela mitt liv, från första minuten i livet, varit väldigt sjuk på olika sätt. Jag har svävat mellan liv och död ett antal gånger. Så många gånger är det är helt sjukt att jag fortfarande lever. Faktiskt... Helt sjukt.
 
När jag var en liten bebis och var riktigt, riktigt sjuk svävade jag mellan liv och död flera gånger. Men just denna gång kan det mycket väl varit så att det var just vid detta tillfälle det var som mest kritiskt och osäkert om jag skulle överleva eller inte, av alla de gånger jag svävat mellan liv och död. Jag vet såklart inte det säkert, men det kan mycket väl vara så.
 
Jag låg i respirator och var mycket, mycket sjuk. Det var så ovisst om jag skulle klara det eller inte. Mamma och pappa, och säkert lilla bebisen Lina också, var såklart utom sig av oro.
 
Vid något tillfälle under den här otroligt kritiska natt satte sig pappa bredvid mig där jag låg i sjukhussängen med slangar lite varstans i mig. Jag minns inte om pappa rörde vid mig eller inte, jag har fått detta berättat för mig några gånger men det är länge sedan sist så jag minns inte om han fick/kunde röra mig eller inte.
 
Men han satt i alla fall där bredvid sin mycket svårt sjuka dotter som svävade mellan liv och död. Och då sa han följande:
- Om du klarar detta, om du överlever detta ska jag köpa en badanka till dig. 
 
Varför just en badanka vet jag faktiskt inte och frågan är om pappa själv vet svaret på den frågan. Jag ska fråga honom det.
 
Men som väl är (för min familjs skull) klarade jag mig ju. För här ligger jag, cirka 25 år senare. Och pappa, min älskade, finaste, varma, starka, fantastiska pappa som jag älskar mest i världen, höll vad han lovade. Han köpte en badanka till mig. 
 
Och den har hittills hängt med mig genom hela livet efter det. Som liten badade jag med den i badkar tillsammans med Lina. Och när jag blev lite större började jag sova tillsammans med den, Badankan, som den heter.
 
Varje gång den ramlade i golvet vaknade jag, men jag gav mig inte, jag fortsatte att ha den med mig i sängen tillsammans med Raffelina.
 
Raffelina är ett gosedjur i form av en giraff som pappa köpte till mig efter att jag legat inne på sjukhus i samband med en operation. De mjuka gosedjuren, och hårda Badankan, gav mig tröst och stöd som barn. 

Och de bär på en massa minnen jag nu som vuxen kan se tillbaka på. Med både viss glädje och mycket sorg. 
 
Badankan fanns vid min sida och gör fortfrande (dock inte i sängen utan i en hylla i närmsta garderob, där också Raffelina finns) precis som pappa fanns vid min sida då, genom hela min uppväxt och nu idag. Min fantastiska, älskade pappa. Som jag älskar dig. Mest på denna jord. 

Tack så mycket för Badankan, pappa. Jag är helt säker på att anledningen till att jag överlevt alla dessa gånger jag svävat mellan liv och död är den enormt starka kärlek och de otroligt starka band vi har mellan oss i vår familj.
 
Jag ser helt enkelt ingen annan förklaring. Det gör inte Badankan heller. Jag har frågat, men den håller bara med om min teori. Det är kärleken och banden oss familjemedlemmar emellan som gjort att jag gång på gång på gång har vunnit över döden. ❤️❤️❤️