hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 26 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Det är alldeles för mycket hemskt som händer och jag mår sämre än någonsin... 😔🤕

Det har hänt, och händer fortfarande, en hel del tuffa, hemska saker kring mig och familjen just nu och om jag inte mådde tillräckligt dåligt innan så gör jag det definitivt nu!
 
För en vecka sedan, alltså förra onsdagen på morgonen, fick morfar en stroke. Han togs till sjukhuset (där ju mamma arbetar) med ambulans och på akuten satte de "Strokelarm" på honom efter några tester. 

Strokelarm innebär då alltså att de bedömde att han hade en pågående/nyss övergången stroke och att han akut måste genomgå en datortomograf (CT scan) över hjärnan för att eventuellt kunna lokalisera en propp och/eller en hjärnblödning. 
 
Morfar lades in på Avdeling 6 som är en Geriatrik och Stroke avdelning och som jag varit och jobbat på i sex veckor (praktik) under utbildningen till Undersköterska på gymnasiet. 

Morfar hade sned mun och det har han fortfarande, såhär en vecka senare. Han hade även ingen/dålig kraft och rörelse i handen på samma sida som munnen hängde åt, men jag tror att han har återgått kraft, känsel och styrka i handen igen. Det är så jag förstått det i alla fall.  

Efter att han var inlagd två dagar, alltså till fredagen, är han hemma hos mormor igen. Det känns så bra i hjärtat att de är återförenade igen för de behöver varandra. Inte minst mormor som är dement och som har haft (alternativ har) cancer. 
 
Samtidigt som detta pågår med morfar skulle mormor varit på en undersökning på sjukhuset för att få klarhet i huruvida hennes cancer är tillbaka eller inte. Men den undersökningen avbokades då den var så nära inpå morfars stroke och mormor inte kände att hon klarade att åka iväg då. 

Mormor var, som några kanske minns, otroligt sjuk och väldigt nära att dö förra året i november då hon hade cancer i urinblåsa/urinledaren och ett hål uppstod i urinblåsan. Hon var alltså otroligt dålig och så nära att dö, men världens starkaste lilla mormor på 154 cm klarade kampen och bättrade sig, otroligt nog! 

Det känns otroligt tufft att både mormors och morfars hälsa är, och framförallt nyss var, så dålig. Både Lina och jag står våra älskade morföräldrar oerhört nära och jag känner sån sorg och ångest inför att de mår så dåligt och att jag också mår så dåligt att jag inte kan besöka dem. 

Samtidigt som detta med mormor och morfar pågår har jag själv haft några läkarbesök det senaste och det har tagit enormt mycket på krafterna. Jag är dessutom permanent försämrad i sjukdomarna, ME:n framförallt, efter sommaren på landet.
 
Det känns så tufft att jag inte ens orkar tänka på det. Därför låter jag bli tills det kommer över mig som en flodvåg och då gråter jag nätterna igenom så Trisses päls blir full av mina salta tårar som balanserar på hans sträva täckhår innan de faller ner i hans underull, den lilla han har, och blöter huden. Stackarn blir helt blöt efter en timma eller två! 

Min mage-tarm inflammation (som jag ska skriva mer om, jag vet att många av er- mina kära läsare- väntar på inlägg om just min inflammatoriska tarmsjukdom och jag lovar! Inlägg kommer, snälla ha lite mer tålamod bara! TACK!) är inne i ett riktigt skov nu och det är inte roligt det minsta. 

Allt detta i kombination med att Trisse börjat halta igen, direkt efter att jag skrivit ett blogginlägg om att han är så gott som återställd så börjar han halta igen, den lille älsklingen. Så det känns riktigt jobbigt det också!
 
Vad är det med hans leder som är fel?! Är det att vi slutade helt med kortisonet som gjorde att hältan kom tillbaka igen?! Jag vet inte men det är ingen rolig känsla och nu är den där oron över honom och hans hälsa tillbaka igen. Just som den hade börjat avta, nästan försvunnit, så är den där igen som en brinnande boll av ångest och oro i magen. 

Älskade, finaste morfar som jag älskar så otroligt mycket! ❤️❤️❤️