hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 25 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Det ser annorlunda ut nu för tiden jämfört med förr...

Ikväll är pappa, Trisse och jag ensamma hemma. Lina arbetar kväll och mamma är iväg med jobbet och kommer inte hem, ut hit till landet alltså, förrän i morgon förmiddag- hon är ledig imorgon. Pappa, Trisse och jag har alltså en kväll för oss själva. Det är mysigt, men dessvärre ser det inte alls ut som det gjorde förr. Då hade vi umgåtts just nu, sett en film eller följt en serie som bara vi två tittar på tillsammans. Vi hade tagit vara på varandras sällskap, ätit något gott och sedan tittat på fotbollen som går på tv senare ikväll.

Så fungerar det inte nu längre. Jag ligger här i sängen (såklart, vad annars...?) och har gjort hela dagen. Jag ska verkligen försöka att komma upp en liten stund så vi kan äta tillsammans, det är alltid lite mer möjligt ju färre det är som är hemma, är alla hemma, eller både mamma OCH pappa låter det på tok för mycket för att jag ska kunna lämna sovrummet ens för några minuter.

Så lite mat hoppas jag att jag får i mig ikväll, allra helst i sällskap av pappa och Trisse. Men mer än så blir det inte. Jag som älskade att kolla på fotboll! Jag som visste vad spelare från andra nationers landslag heter och som tyckte det var intressant att följa vem som vann och vem som förlorade matchen. Jag som fullkomligt stormtrivdes i soffan bredvid pappa, helst lutad mot honom och med Trisse i någons knä, tittandes på vår serie, den bara vi två följde och kunde diskutera utan mammas och Linas involvering.

24 var en av de serier som var "min och pappas". Som vi följde i vår ensamhet och som vi hade för oss själva. Det är bra att ha något eget med varje medlem i familjen. En serie, ett  spel, en aktivitet, en hobby. Vad som helst. Men egentid med sin pappa, mamma, syskon mm är bra! 

Jag saknar det där så otroligt mycket. Kvalitetstiden. Att vara med, känna gemenskapen, ha och vara sällskap. Leva. Jag hoppas och drömmer om att få uppleva det där igen, att jag en dag kan gå ut från sovrummet, stänga dörren efter mig och leva lite. Utan att sedan straffas. Tänk så underbart...