hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 25 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Jag missade även detta årets pepparkaksbakande...

...som hålls hemma hos mormor och morfar varje år i december. Detta är en tradition som pågått i flera år, fyra år skulle jag tro och jag har inte kunnat vara med en enda gång. Det känns verkligen supertråkigt och deppigt! 
 
Framförallt eftersom att en del av släkten på mammas sida träffas vid ytterligare ett tillfälle jag inte är med på. Det är också tråkigt att jag inte kan vara med vid denna årliga tradition eftersom att jag älskar allt som har med julen, julmys och julpyssel att göra. Minus julmusiken! Den tål jag inte.
 
Vad är då själva traditionen? Vad går det hela ut på? Jo det är så att mamma, Lina och Trisse träffar vår kära moster (och ibland är hennes man med också tror jag) och deras två barn, mina och Linas småkusiner, hemma hos mormor och morfar. 
 
Där bakar de pepparkakor och bygger ihop pepparkakshus med kristyr och dekorerar sen med min-stop och lite allt möjligt. 
 
Barnen, som är sju och snart fem år, tycker såklart detta är roligt och supermysigt, precis som de vuxna också tycker hoppas jag. Och mormor och morfar är glada att ha både barn och barnbarn (tre av fyra) där samtidigt. 
 
Förutom att Lina är jätteduktig på att bygga ihop och dekorera pepparkakshuset jättefint så är hon också väldigt kreativ och duktig på att pyssla med annat. För tredje året i rad gjorde hon en liten byggnad av sockerbitar som man kan ställa små värmeljus i och tända. 
 
De blir alltid väldigt fina och de är bra gjorda och med värmeljus, eller en ljusslinga i som det var ett år, lyser de upp på ett supermysigt sätt här hemma hos oss nu på kvällarna när det är mörkt ute. Och de vita sockerbitarna ser så vintriga ut så de är perfekta såhär i december och vid jul. 
 
Jag har inget kort på sockerbitskreationen Lina gjorde igår då den ännu inte står på sin plats och den har inte heller några värmeljus i sig än. Men det finns gott om tid kvar att ta en bild och visa er hur den ser ut. Så istället för att visa årets kreation visar jag två stycken mästerverk gjorda av sockerbitar och lim från tidigare år! 
 
Dessa två fina tvillingljuslyktor gjorde hon i december 2015! Det var alltså den första julen jag hade bloggen! Jag startade denna blogg den 20 september 2015. Alltså exakt en vecka efter pappa fyllde 50 år!
 
Jag undrar om Lina gjorde ett tvillingpar i sockerbitar som en liten hyllning till henne själv och mig? Kanske det kanske. Vi är ju trots allt tvillingar. Eller så använde hon oss två som inspiration! Oavsett vilket så är de väldigt fina och de hjälper verkligen till att skapa sån mysig julstämning! Snyggt jobbat, Lina! ❤️
 
Denna sockerbitslyckta är från 2017. Visst är det fint och mysigt med ett värmeljus i så som lyser upp och skiner mellan springorna! ❤️
 
Jag tycker verkligen det är så tråkigt att jag inte en endaste pytteliten chans att kunna vara med på något sådant här. Det är inte alls roligt att alltid vara den som fattas, den som inte är med. Men men. Det är så det är.
 
Och detta är ju inte direkt den första aktivitet och sammankomst med familj, släkt och vänner jag inte kunnat vara med på. Inte för att det gör att det känns bättre kom jag på nu. Men så är det ändå. Tyvärr och tråkigt och sorgligt nog.