De två-tre senaste dagarna har Trisse fått mer smärtlindring. Han har fått sin smärtstillande tablett var åttonde timma istället för var tolfte.
Det har absolut gjort positiv skillnad, men han har fortfarande ont. Väldigt ont i vissa stunder. Det råder ingen som helst tvekan om det.
Jag mår katastrofalt dåligt. Jag har hostat nästan hela natten, jag kräktes imorse och jag är så svag att jag är på väg att svimma hela tiden. Hela min kropp skakar som ett asplöv och jag har så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Det är verkligen hemskt att Trisse har drabbats av ett diskbråck och att han är så påverkad av det. Det är helt fruktandvärk och så hjärtekrossande att se honom så här.
Vi bara måste fortsätta tro och hoppas att han kan läka och bli bättre! Vi bara måste fortsätta tro och hoppas på Trisse och hans möjlighet att klara och överleva detta.
För motsatsen klarar jag inte ens av att tänka på. Det går inte, det finns inte. Trisse och jag hör ihop! Sedan han var åtta veckor och kom hem till oss har vi sovit tillsammans i samma säng och spenderat hela dagarna tillsammans (förutom de tre månaderna på sjukhuset).
Trisse och jag hör verkligen ihop. Vi håller ihop. Det han han och jag. Jag och han. Trisse är den som får mig att överleva. Det är han som slickar bort mina tårar, som kollar till mig när jag har svårt att andas och det är han som inte vill vika bort från min sida, ens för att gå ut och kissa, när jag är som sämst.
Vi känner varandra utan och innan, Trisse och jag. Han är mitt ALLT, han är verkligen det. Han är min hjärtehund och den finaste, bästa hund jag någonsin kunnat få. Han är bara bäst, vår älskade lille Trisse pojk!
Som vi älskar dig, Trisse pojken! Du är vårt allt, vårt absoluta ALLT. Du är den bästa och finaste lille hund vi någonsin träffat och vi älskar dig så mycket det bara går. Och det kommer vi för alltid att göra. 🐶❤️