Planen var att vi skulle stanna på landet till i måndags, men vi åkte hem i söndags vid lunchtid istället. Dels på grund av att det regnade och var ganska kallt ute. Men också för att min överarm jag har PICClinen i inte alls kändes bra.
Redan i torsdags när vi åkte ut till landet hade jag ont i armen och det var kletigt, rött och ömt vid instickshålet och svullet runt om. Och det blev sedan sämre, sämre och sämre.
När vi kommit hem i söndags kom en sjuksköterska från Hemsjukvården, som vi ringt, hem till oss och tog blodprover och några timmar senare ringde de tillbaka med svaret.
LPK (de vita blodkropparna) och CRP:t var en hel del förhöjda båda två så de ville att jag skulle åka till akuten på en gång. Jag hade alltså drabbats av en infektion i PICClinen och en sådan infektion kan gå över i blodet och bli Sepsis (blodförgiftning), vilket är väldigt farligt, rent av livsfarligt.
Så jag kunde inte ignorera det och vara kvar hemma utan mamma och jag blev körda till akuten, kvart i sex. Det blev en lång, lång väntan och jag blev stucken flera gånger för blodprover och jag låg på en hemsk brits mitt i korridoren med spring och massa ljud och ljus och en förvirrad tant som närmsta granne.
Vilket lidande, både för min stackars kropp men också för mig rent känslomässigt, psykiskt. Vi väntade och väntade och väntade. Det var väldigt fullt på akuten och många var väldigt, väldigt dåliga.
Klockan kvart i fyra på morgonen, tio timmar senare, var PICClinen dragen och jag hade fått min första dos antibiotika och recept på antibiotika för nästkommande tio dagar.
Vi gick och la oss i våra sängar här hemma klockan fyra på morgonen och jag var helt, totalt slut, ännu mer än vanligt, och kroppen i totalt uppror, också det ännu mer än vanligt, hela måndagen och tisdagen och nästan lika mycket idag med.
Imorgon ska mamma och jag vara på operation på sjukhuset klockan nio på morgonen. Jag ska bli lättsövd och de ska göra ett försök att sätta en ny PICCline, vilket inte är det lättaste att göra på mig. Jag är svårstucken som få, tyvärr.
Det var väldigt oturligt att jag drabbades av detta (också!) men det kunde gått ännu värre. Nu är det bara att hoppas att det går att sätta in en ny PICCline imorgon, för jag behöver en ny.
Jag tar fortfarande prover en gång i veckan och kommer fortsatt att behöva göra det lång tid framöver. Och jag behöver ha en infart för att kunna få mediciner och kalk intravenöst. Skulle mitt kalkvärde falla snabbt kan det vara ej skillnad mellan liv och död- om jag har en fungerande infart eller ej.
Det är inte roligt att vara på Akuten. Framförallt inte som svårt /mycket svårt ME-sjuk. Då är det ett enda stort lidande som dessutom kommer göra dig sämre (PEM) de kommande dagarna/veckorna. 😔😩