hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 29 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Min och Linas födelsedag blev…

...jättefin, under rådande omständigheter, men annorlunda. Att ligga inne på sjukhuset är jag van vid. Men att ligga inne på sjukhuset just under min och Linas födelsedag är jag däremot inte van vid. 

Jag fick permission, trots att kalkvärdet låg under den gräns läkaren hade satt för att jag skulle få permission. Vi åkte hem och väl hemma kollapsade jag i sängen, efter att jag myst med hundarna en stund. 

Sedan efter en stunds vila kom mamma och hämtade mig och hjälpte mig i en klänning för vi hade fått besök av två par, mammas och pappas bästa vänner. Två par som Lina och jag vuxit upp med och vars barn är lika gamla som oss och som dessutom är våra vänner. 

Min och Linas morfar, moster och en av våra kusiner kom också förbi samt en väldigt fin och nära vän till mig. Vi åt tårta och drack kaffe och Lina och jag fick paket som vi öppnade.
 
När de gått hem gick jag och vilade ett tag, jag fullkomligt kraschade i sängen. Efter några timmars vila gick jag upp från sängen igen och fick med mammas hjälp på mig en klänning och fina örhängen. 

Så åt vi middag, bara vi i familjen. Lina hade beställt en tre rätters middag, som var jättegod. Och till efteråt åt vi tårta och drack kaffe och Lina och jag öppnade paket från famjen och varandra. 

Snart efter det var mamma och jag tvungna att åka tillbaka till sjukhuset. Jag kan inte vara utan det intravenösa kalket jag får nu dygnet runt. Och jag skulle också ta blodprover inte allt för sent. 

Det var väldigt tråkigt och deppigt att behöva lämna pappa, Trisse och Hollie och åka in till sjukhuset för att återigen spendera natten här. 

Men jag väljer att fokusera på den stora glädje jag känner över att jag ens kunde lämna sjukhuset (trots att värden var under gränsen) och ta permission några timmar. 

Jag är så glad och tacksam för det firande som blev och för de personer som kom förbi hemma för att fira mig och Lina och säga grattis. 

Och familjens egna firande på kvällen var jättefint. Verkligen otroligt fint och mysigt och jag är så otroligt, oerhört glad och tacksam att jag har en sån underbar, helt fantastisk familj. 

 
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: