Igår från eftermiddagen till sen kväll/natt var mamma och pappa iväg och hade en mysig kväll för sig själva, bara de två. Lina, Sofia och Sören åkte hem redan i förrgår efter lunchen för vädret var så tråkigt och de hade lite annat planerat.
Så hundarna och jag blev alltså ensamma hemma här ute i stugan i går eftermiddag till sent på kvällen/natten. Mamma och pappa var borta från ungefär klockan 16.30 till 00.
Innan de åkte var mamma såklart ute på en längre promenad med Trisse och Hollie så de fick göra sina behov samt komma ut och se sig om och springa av sig en del.
Och så kommer då det där envisa problemet. Och det är så fruktansvärt frustrerande att inte kunna göra det jag helst av allt vill. Vara självständig, ta hand om hundarna, klara mig själv.
Men jag kan ju inte gå ut med hundarna. Hur mycket jag än vill och önskar att jag kunde det så går det inte, det är omöjligt. Punkt slut. Så då behöver jag/vi alltså fråga om hjälp.
Som väl är så bor min och Linas älskade Bonushundars (Tyra och Tjorven, som nu är i hundhimlen båda två) husse och matte här ute på landet. Och de känner hundarna väldigt väl, framförallt Trisse såklart, så de blev tillfrågade om de kunde hjälpa mig att ta ut hundarna på en promenad. Och det ville de.
Det blev toppen, en jättebra lösning och det känns alltid 100 % tryggt och bra att lämna hundarna hos dem. Men trots det kan jag inte låta bli att känna en stor frustration över det faktum att jag inte kan göra det jag vill.
Oavsett hur mycket jag än vill kan jag inte ta ut hundarna på promenad. Det bara är så. Det är INTE viljan det är fel på. Absolut INTE!
Det är min kropp som är mycket svårt multisjuk och som inte har den fysiska (eller psykiska, men den fysiska begränsningen är mycket större) möjligheten eller kapaciteten att göra det jag vill. Den är för svag och sjuk helt enkelt.
Jaja. Hundarna kom ut på promenad, de hade det bra och det är det viktigaste.
