I söndags, den 26/3, var det ett år sedan min bästa vän och syster, mycket svårt ME-sjuka, Christin lämnade jordelivet.
Ord kan inte beskriva hur mycket jag sörjer och saknar Christin.
Jag hoppas att Christin har funnit frid och att hon har det bra, vart hon än befinner sig. Mycket av hennes tid här på jorden var väldigt, väldigt tuff (hon var bland annat mycket svårt sjuk i ME) och något som tröstar mig när jag saknar henne som mest är att tänka att hon inte längre lider.
Jag kommer alltid att älska dig, finaste vän och syster, och jag kommer aldrig någonsin glömma dig utan för alltid minnas dig som den fantastiska, otroligt starka, snälla och omtänksamma och helt underbara kvinna du var!
Du är otroligt saknad och oerhört älskad.
Fortsätt att vila i frid, finaste Christin.
Fortsätt att vila i frid, finaste Christin.
En dag möts vi igen. Och sedan skiljs vi aldrig åt någonsin igen. 💙
Jag tänker ofta på Christin och vilken kamp hon hade med sjukdomen och vården.
Jag vet hur mycket du saknar din syster/ vän. Precis som jag saknar min som gick bort för snart två år sedan. Vi får trösta oss med att de lider inte längre. Jag brukar tänka att nu är de fria och kan göra allt som de drömde om. Lite barnsliga tankar kanske. Men det tröstar mig i saknaden av en god vän.
Vi får vara tacksamma att vi fick vara en del av deras liv och vara deras goda vän. Men det är svårt med saknaden. Den går aldrig över.
Varm kram min Hanna. Min älskade vän och ME-d kämpe.❤️🐶❤️👩❤️💋👩😘💙💙💙I-M