Jag faller tyvärr rätt som det är. Ibland ofta och ibland mer sällan. Jag är däremot inte säker på att det är min egen styrka som får mig att resa mig upp igen, gång efter gång, utan det är snarare min älskade familj som tillsammans försiktigt drar upp mig på fötter igen, placerar mig i min rullstol eller i sängen och är sedan med och tar emot när jag ramlar igen så landningen blir så mjuk som möjligt så jag inte slår mig. Och så håller det på så.
Jag hade såklart önskat att jag inte ramlade (metaforiskt talat alltså, men det framgår väl tack vare bilden hoppas jag) lika ofta som det tyvärr blir. Men jag kan inte hjälpa det. Jag försöker balansera så gott det går, ändå tappar jag fotfästet igen och finner mig själv på backen ännu en gång. Det är tur att jag har min älskade familj (ni vet vilka ni är som tillhör den) som plockar upp mig igen. Utan dem hade jag inte klarat mig många minuter. Det är ett som är säkert.
Så otäckt det låter med dina fall.
En period för många år sedan när jag blev felmedicinerad ramlade jag ständigt och var alltid blåslagen.
Revbenen fick sina smällar och en skadad axel. Jag hoppas verkligen att du slipper ifrån såna fall.
Hur går det på vardagarna när du är ensam hemma och du skulle ramla? Vet att du har mobilen med dig, men det kan ta tid innan någon hjälp kommer. Jag är alltid orolig för vad som kan hända dig mer än det du har nu. Det räcker med allt elände du redan har. Var rädd om dig mitt hjärta. Varma kramar kommer🤗Min älskade Hanna❤️🐶❤️👩❤️💋👩😘🥰💙💙💙I-M