Mamma och jag var på Sahlgrenska klockan sju på morgonen. Trafiken gjorde att det tog oss nästan 50 minuter att ta oss till sjukhuset och jag hade så fruktansvärt ONT precis överallt i hela kroppen att jag i stort sett hade panik när vi kom fram.
Vi fick vårt rum, samma rum som vi hade vid Inskrivningen cirka två veckor tidigare. Vi fick en gullig och förstående sköterska och en lika snäll och rar Anestesiläkare (Narkosläkare). Det kändes bra och vi var tacksamma för det både mamma och jag.
Anestesiläkaren satte en PVK på mig och jag fick dropp samt lite smärtstillande tabletter (utöver mina egna) samt lite lugnande medel direkt i infarten för att kunna vila och slappna av samt sänka min mycket höga ångestgrad.
Så började väntan inför att få komma ner till operationen. Och väntan fortsatte och fortsatte. Och fortsatte. Tiden segade sig fram och jag hade fruktansvärt ONT av att ligga på den tunna, mycket obekväma madressen i sjukhussängen.
Klockan blev tolv. Den blev ett. Och sedan kom min kirurg som skulle operera mig in till mig och mamma vid kvart över två-halv tre och meddelade att operationen blev inställd.
Vi var tvungna att åka hem och få en ny dag för operation, när hade han ingen aning om och det fanns ingen som helst garanti att det ens skulle bli snart.
Mamma och jag tittade på varandra och vi var lika uppgivna, ledsna, slutkörda, frustrerade och sorgsna båda två. Vi hade spenderat nästan ÅTTA timmar där på sjukhuset HELT I ONÖDAN!
Och jag hade blivit stucken och fått en PVK och blivit utsatt för sjukhusmiljön som är väldigt ångestfull för mig, jag hade inte ätit någon fast föda på nästan 18 timmar och jag hade legat i den där hemska sängen timma efter timma och min kropp kändes helt och fullkomligt misshandlad och förstörd av värk!
Mamma packade snabbt ihop oss och vi åkte iväg och lyckades undvika det allra mesta av eftermiddagstrafiken hem, alltid något positivt!
Igår (och också nu) är jag helt kraschad, verkligen fullkomligt, otroligt kraschad. Jag känner mig mer död än levande och min kropp känns som att den blivit överkörd av lastbil effer lastbil i ett dygn. Minst!
Mamma jobbade hemifrån igår för att kunna ta hand om mig och hon ringde Operationsamordnaren för att stöta på och se om det finns någon ledig tid till mig för nytt datum till operation och det gjorde det!
Måndagen den 23/5 är det dags igen! Då ska mamma och jag vara på Sahlgrenska klockan 06.30 och enligt schemat är jag den första patienten som ska opereras för dagen.
Men man vet aldrig vad som händer. Jag var näst först enligt schemat i måndags men på grund av att det kom in två/tre stycken akuta traumafall blev min operation uppskjuten mer och mer tills det blev för sent och det finns dessvärre aldrig någon garanti för att något sådant inte händer igen.
Men det får vi såklart inte hoppas att det gör! Sådan otur kan jag bara inte ha!
Jag vill avsluta detta blogginlägg med att rikta ett riktigt, riktigt STORT TACK till er, mina kära läsare, för att ni hållit tummarna för mig och för att ni funnits med mig i tankarna. Jag har känt er värme, er positiva energi och er stöttning och jag är så otroligt glad och tacksam för att ni finns, varenda en av er! STORT TACK till er allihop! ❤️❤️❤️
Åh, så otroligt ledsamt att din operation blev inställd.😢Förstår verkligen vad allt detta kostat dig i försämring. Hoppas du ska kunna återhämta dig så bra som det bara är möjligt nu. Nästa gång måste bara fungera. 🙏All styrka o kraft till dig nu. Massor av kramar till dig fina Hanna💙💙💙