hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 29 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

4

Det fungerar bra att vara ensam hemma alla dessa timmar…

...fram till det händer något. Då plötsligt blir det otryggt, oroligt och inte alls så väl fungerande längre. 

Jag klarar att vara ensam hemma tillsammans med Trisse långa och många timmar, dag efter dag. 

Så länge allt är "som vanligt" går det bra, det fungerar bra för Trisse och mig att vara ensamma. Vi har varandra. 
 
Men om det skulle hända något en vacker dag, antingen med mig eller med Trisse, blir det väldigt utsatt för Trisse och mig.
 
Mycket på grund av mitt tillstånd, min brist på ork och energi och min oförmåga att kunna ta komtroll över situationen och lösa problemet, vilket problem som det nu handlar om. 

Idag arbetar mamma hemifrån. Hon sitter där nere vid köksbordet och har ett möte via datorn just nu och det går inte att komma ifrån att det känns otroligt mycket mer tryggt nu när hon är hemma, jämfört med när Trisse och jag är ensamma. 
 
Jag tvivlar inte en sekund på att mamma löser vilken situation som helst, vilket problem vi än står inför. Hon klarar allt, eller så gott som i alla fall. 

Och hon kan, till skillnad från mig, springa till vår parkering och hämta en bil och ta mig till sjukhuset och/eller Trisse till veterinären om det skulle behövas. 

Det går helt enkelt inte att komma ifrån att det känns tryggare en dag som denna, då mamma arbetar hemifrån och därför befinner sig här i huset. 

Men! För det allra, allra mesta är Trisse och jag ensamma hemma, dag efter dag. Och som väl är så brukar det gå alldeles utmärkt. Så länge vi har varandra och så länge jag kan ta min telefon och ringa på hjälp klarar vi oss själva. Vi klarar oss, Trisse och jag. Så länge vi har varandra...! 🐶❤️
Kommentera inlägget här »
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Anonym
skriven :

Är också lite orolig för dig när du är ensam så mycket. Jag är ensam många gånger fler timmar åt gången när olika saker måste uträttas. Men har som du mobilen bredvid mig. Tänker på om vi inte skulle kunna meddela någon för att vi blivit för dåliga. Vet att jag inte ska ta ut saker i onödan. Men tanken finns där. Ha en dag med Trisse och din mamma. Kram min kära vän.❤️🐶❤️🤗🥰😘💙💙I-M

Svar: Jag känner precis likadant som du! Det känns inte helt bra att vi är ensamma. Men så länge vi är så pass ”okej” att vi kan ringa efter hjälp om något händer fungerar det ändå. Det är det så illa tvunget att göra!
Tack så mycket! <333 Ha en dag du med! <333
Både Trisse och mamma hälsar så gott till dig! Vi tänker på dig allihop! <333 <333
Många stora kramar och kärlek till dig, älskade du <333 <333
Hanna Andersson

2 sandra ledin
skriven :

Detta har jag funderat på hur det är att vara hemma själv med Trisse om dagarna. Så nu fick jag svar på tal ;)
Men stämmer ni av på morgonen med hur du mår eller säger du bara till om du känner dig sämre ?

En helt annan grej som jg funderat kring är hur är det med dig och att se på tv? Vet att du både är ljus och ljud känslig. Funkar det än stund eller är det helt uteslutet?

Va fina du och Trisse är på kortet. Ser så mysigt ut att få va nerbäddas med honom.

Massa kramar <3

Svar: Du kan alltid ställa frågor och funderingar du har här i kommentarerna så ska jag göra mitt bästa att svara så bra och så snart jag kan!
Vilken tur då att jag skrev ett inlägg som handlade om just det du undrade och funderade kring!

Ja, precis. Jag pratar lite kort med både mamma och pappa innan de åker iväg till jobbet. De vill (såklart) veta hur det är med mig och om jag sovit något eller inte alls. Och så får jag information kring vissa saker som till exempel vem som kommer och tar ut Trisse på lunchpromenad den aktuella dagen (det kan antingen vara våra superfina grannar, Lina, Sofia, mamma eller pappa. Det är de som delar upp lunchpromenaderna!) eller när mamma och pappa kommer hem från jobbet- om det blir i vanlig tid eller senare.

Vissa dagar kan jag titta en liten stund på kvällen (det är endast då jag tittar, om jag tittar, på tv efter att jag har vilat utan tv och telefon och bok och allt annat) och vissa dagar- kvällar- är det uteslutet.
Och när jag tittar på tv måste ljudvolymen vara låg och det måste vara tyst och lugnt runt omkring mig och jag måste pausa då och då för att få förklarat för mig vad det är som händer i handlingen på det vi tittar på. Kombinationen ME-hjärna och svår hjärntrötthet också på grund av mitt skyhöga kalkvärde gör att jag har otroligt svårt att uppfatta vad som händer, hålla reda på namn osv osv.

Åh tack så mycket, snälla Sandra! Det var snällt sagt (skrivet).
Det är väldigt, väldigt mysigt att vara nedbäddad med lille Trisse pojken och ligga alldeles tätt intill varandra och bara mysa och vila tillsammans! <3

Massa kramar fina du <3
Ps TACK så mycket för att du läser och kommenterar! Det betyder såå mycket för mig! <3
Hanna Andersson

3 Anonym
skriven :

Tack min allra finaste vän❤️ Hälsa hela din fina familj från mig. Tänker så mycket på er alla. Stor kram till er.🤗❤️❤️I-M

Svar: Tack själv, älskade Ing-Marie! Och TACK för ALLT du gör för mig! Din stöttning och din vänskap, kärlek, omsorg, omtänksamhet och att du läser och kommenterar här på bloggen betyder så otroligt, otroligt mycket för mig! Det vill jag verkligen att du ska veta och aldrig glömma! Jag tänker på dig så mycket, så mycket och jag älskar dig!
Vi har varandra och tillsammans är vi starka!
Stora varma kramar och all kärlek till dig, finaste, bästa, älskade du <333 <333
Hanna Andersson

4 Mary
skriven :

Ja, jag håller med. När allt är ”som vanligt” känns det ändå oftast okej men så fort nästsn händer eller det börjar bli värre eller något händer så blir det väldigt väldigt otryggt för jag vet att jag kan inte ta hand om mig eller djuren på ett sätt som jag ”borde” eller dom jag förväntas kunna göra. Det är mycket tryggare och skönare när någon finns i närheten men inte nödvändigtvis ”upp i arslet” men bara… Där!

Men för det mesta går det ju faktiskt bra och precis som du har jag alltid med mig snuttefilten och förhoppningsvis hjälpen - mobilen, igall något mot förmodan sker! :) Vi klarar oss! Kram

Svar: Jag håller verkligen med dig om allt det du skriver! Du har helt rätt!
Ja, precis. Det är tur att vi har mobilerna nära till hands!
Stor kram och tack så mycket både för din kommentar och för att du läser! Det betyder så mycket för mig! <3
Hanna Andersson