hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 27 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Nu är min älskade lille Trisse tillbaka här hemma med mig! 🐶❤️

I söndags åkte Lina, mamma och Trisse iväg på en liten resa upp till Smögen för att vandra och bo på hotell och spaa. De var borta fram tills igår då de kom hem vid lunchtid. 

Det var så roligt att se dem igen och det var otroligt härligt att ha dem tillbaka, inte minst Trisse, som jag saknat helt otroligt mycket.
 
Pappa och jag har haft det väldigt bra i vår ensamhet. Vi trivs väldigt bra tillsammans och han tar alltid väldigt bra hand om mig. Jag älskar honom så mycket man bara kan älska någon annan och jag vet att han älskar mig lika mycket tillbaka. 

Jag kände mig väldig, väldigt ensam i måndags. Jag är inte van vid att vara helt ensam när mamma och pappa är iväg och jobbar. Jag är ju van vid att ha min älskade lille Trisse med mig så måndagen var tuff och svår att ta mig igenom. 

Som väl är delade pappa och jag säng de två nätter vi var ensamma. Pappa brukar alltid få mig att kunna sova åtminstone några timmar de nätter vi ligger bredvid varandra och så var det även nu. Det var såklart otroligt skönt. Tänk om det kunde vara så jämt! Tänk att kunna sova några timmar varje natt! 

Jag är verkligen otroligt glad och tacksam att min älskade lille Trisse pojk är hemma hos mig igen! Enda anledningen till att jag klarat mig utan honom dessa dagar är att jag vetat att han har det bra där han varit med sin andra mamma och mormor och varit ute på vandring.
 
 
I måndags fick Trisse gå hela 1.8 mil! Tänk så många steg det är för honom som har så korta små ben! 🐶❤️
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Anonym
skriven :

Jag såg vilket äventyr Trisse varit ute på. Tänkte direkt på hur ensam du skulle känna dig. Men så fint det var, och så duktig att gå på sina små ben. Det måste vara fantastiskt för dig att få sova några timmar. Känner du att du fått lite sömn och utvilad när du vaknar? Jag sover i stort sätt dygnet runt och blir bara sämre och sämre. Tre läkare har haft ett samtal om mig, vilket var meningen att jag skulle vara med på. De tar beslut över mitt huvud utan att veta hur jag mår. Det är riktigt illa nu.Stressen med vården gör mig sämre hela tiden, ett stort stressmoment. Hoppas att du har det bra nu när alla är på plats igen. Trisse i din säng bredvid dig. Nu får ni njuta av varandra. Kramar min hjärtevän❤️❤️🌷👩‍❤️‍💋‍👩❤️🐶🐾❤️❤️💙💙I-M

Svar: Ja, det var ett ordentligt äventyr och jag är så glad för Trisses skull att han fick vara med om det. Han älskar verkligen att hoppa runt bland berg och finna stigar och springa i förväg för att sedan vänta in de som kommer bakom osv osv. Han älskar att vara ute och vara aktiv så på det viset. Så jag är väldigt glad att han fick uppleva det. Mindre roligt var det för mig. Jag var ju helt totalt ensam på dagtiden då och det gjorde mig väldigt ledsen och nere.
Att Trisse var borta från mig så fick mig att verkligen inse hur otroligt, extremt mycket han betyder för mig och hur mycket sällskap och stöd han ger mig. Det var, som sagt, otroligt, otroligt tufft att vara utan honom, trots att jag hade pappa här på kvällarna och nätterna.
Stora kramar och kärlek till dig, finaste du <333 <333
Hanna Andersson