hannaslillaliv.blogg.se

Jag heter Hanna Andersson och är 26 år gammal. Mitt liv är inte alltid det enklaste att leva. Jag lever med tre "huvud-diagnoser" som alla är svåra, kroniska sjukdomar, ME (Myalgisk encefalomyelit), EDS (Ehlers-Danlos syndrom), Fibromyalgi, diagnoser jag fått efter många års sökande efter orsak för min kropps dåliga mående. Jag har också segmentall rörelsesmärta i ryggen, sju diskbråck, en svår refluxsjukdom samt en tarmsjukdom. Det är med andra ord ingen dans på rosor, mitt liv eller min vardag. Men jag har så mycket positivt och så mycket att vara glad över och leva för! Min egna- och två bonushundar, familj och vänner betyder allt för mig. Detta är lite om mig, min vardag och mitt lilla liv!

Dagens inlägg är en dikt jag skrev i natt...

 ... (för ca ett år sedan) ...och jag kan bara hoppas att ni, mina kära läsare, tycker om den! TACK för att ni läser, gillar och kommenterar! 💙💙💙

 En Dikt 

Det som gör denna vidriga värk och hemska smärta så väldigt svår 
Är att den bara blir värre år för år 

Det är verkligen knappt att jag orkar mer 
Det är helt enkelt så att jag ingen framtid ser 

Jag förstår inte hur jag ska kunna fortsätta leva så här 
Jag är så sjuk och så svag att mina ben mig knappt bär 

Allt detta hemska lidande måste få ett slut 
För jag vet inte längre varken in eller ut 

Jag har mått så dåligt och varit svårt sjuk enda sedan jag var liten 
Det är inte det minsta konstigt att jag börjar bli riktigt sliten 

Det är så svårt när vården inte ger någon hjälp eller stöd  Utan någon behandling eller botemedel är jag rädd att ME:n kommer leda till min död 

Min familj gör allt för mig och det är de som ger mig all den hjälp jag får  
Men trots all hjälp jag får jag bara ännu sämre mår  

Jag vet verkligen inte hur jag ska kunna fortsätta orka  
Alla tårar som rinner ner för mina kinder jag ständigt måste torka 

Det finns ingen hjälp i hela världen från någon läkare eller sjukhus jag kan få  
Så hur är det tänkt att jag ska kunna överleva då 

Jag kan bara inte ha det så här 
Inte när febern, utmattningen och smärtan alla så svåra är 

På nätterna ligger jag vaken och funderar och tänker på Hur i hela friden det kunde gå så här och varför just jag så här dåligt måste må 

Jag önskar jag var fri så jag kunde rida och gallopera med Baltatzar över en äng  
Men istället ligger jag här och lider och långsamt tynar bort, helt fången i min egen säng 

Detta är en hemsk mardröm som både jag och hela familjen tvingas leva i  
Vi är starka och vi kommer aldrig ge upp, vi fortsätter kämpa och vi kan bara hoppas att vår situation så här inte kommer förbli 

Vi försöker allihop att hålla humöret uppe och hoppas att jag en dag blir frisk  
Men vi vet alla att det är mycket som säger att jag för alltid kommer vara svårt sjuk, att det är en stor risk 

Vi som familj har inget annat val än att fortsätta kämpa  Och för att jag ska orka att stå ut är det viktigt att mina vidriga, hemska symtom försöka dämpa 

För att jag ska kunna fortsätta överleva och klara av att andas tar jag minut för minut 
För allt i världen får inte mina sjukdomar fortsätta styra och förstöra mitt liv. Och viktigast av allt, de får bara inte bli mitt slut 

Jag vill bara bli frisk så jag mitt liv kan börja leva 
Så alla mina drömmar jag kanske till och med en vacker dag kan få uppleva!  

/Hanna

Baltazar, mitt hjärta! ❤️ Som jag saknar dig! Men en dag ska du och jag ses igen, en vacker dag ska jag sitta på dina breda, starka rygg igen. Vi kommer att ses igen, Baltazar, var så säker! 🐴💙
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar:
1 Anonym
skriven :

Du skrev det här för ett år sedan och du är fortfarande kvar och kämpar. Vet att du aldrig ger upp före kroppen. Sluta aldrig din kamp mot sjukdomarna. Vet hur du lider, men jag fortsätter hoppas på att du ska få en lindring snart. Du finns alltid i mina tankar och hjärta. Vi kämpar tillsammans, det gör oss starkare. Varmaste kramar min underbara vän❤️🐶❤️🍃🌼🍃🌼🍃🌼🍃🌷🍃💕👩‍❤️‍💋‍👩😘I-M

Svar: Ja, precis. Situationen har inte förändrats nämnvärt för mig, enbart åt det sämre hållet. Vi får inte ge upp någon av oss! Vi måste fortsätta kämpa tillsammans, som MEdkämpar! <333
Ja, jag lider något helt förfärligt. Jag hoppas också att jag ska få någon form av lindring. Jag behöver verkligen, verkligen det!
Vi fortsätter att kämpa vidare tillsammans, tillsammans är vi starkare! <333
Varma kramar och all kärlek till dig, finaste du! <333 <333
Hanna Andersson