hannaslillaliv.blogg.se

Någon gång framöver kanske jag orkar öppna upp mig och berätta om vad det mer är för sjukdomar jag är drabbad av, förutom ME, fibromyalgi, EDS och alla de där andra sjukdomar jag skriver om öppet. Men då det handlar om liv och död, på ett lite annat sätt än min svåra ME gör, så orkar jag inte skriva om det nu.

Jag orkar knappt ens tänka på det. Att ätas upp inifrån och ut, bli sjukare och sjukare, förfalla mer och mer. Precis som ME:n gör med mig. Veta att det jag är drabbad av är potentiellt dödligt, också det precis som ME, som ju tyvärr också kan leda till döden. Det är inte lätt. Det är fruktansvärt. Som ett trauma. Ett pågående trauma jag varken kan börja bearbeta eller hämta mig från då jag (vi, hela familjen) är mitt i det nu och har varit i x antal år. Och inte blir det bättre! Tvärt om så fortsätter jag att bli sämre och sämre, sjukare och sjukare. 

Jag hoppas att min kropp är tillräckligt stark så den orkar överleva, klå alla sjukdomar, de jag skriver om och de bara de allra närmaste känner till. Jag hoppas också att botemedel eller behandlingar kommer dyka upp så fort som möjligt. Innan det är för sent.

Allt det jag är drabbad av är kroniskt och utan botemedel. Att försöka överleva detta är svårt, men jag kämpar på. Det känns som att jag försöker ta mig uppför en lång och brant uppförsbacke, sittandes i en rullstol utan varken armar eller ben. Men upp för backen ska jag. Det måste jag. För längst där nere, nedanför uppförsbacken, ligger döden och väntar på mig. Och dit ska jag inte än.

Jag är för ung för att dö. Jag vill leva för mycket och familjen vill ha mig kvar. Jag vill LEVA. Inte bara överleva och absolut INTE dö. Jag vill LEVA. Inte bara tvingas överleva. Så upp för backen måste jag komma. På något vis. Det bara måste gå. Precis som att det bara MÅSTE komma behandlingar och/eller botemedel mot ME (i första hand) NU på en gång. Jag kan inte vänta längre. Jag vill överleva alla mina sjukdomar och börja LEVA. Snälla någon, låt det bli så...!