hannaslillaliv.blogg.se

Det är det ständiga och alltid återkommande stora, stora problemet, bristen på energi. Jag har så gott som ingen ork eller energi alls. Överhuvudtaget. Och den lilla, lilla energi jag har tar slut så fort jag kämpat mig ur sängen på morgonen för att gå och kissa och tvinga i mig lite frukost. 

Efter det är all energi och ork HELT borta och det jag gör efter det är på ren vilja samt tack vare adrenalinet som strömmar till för att jag på något vis ska ta mig igenom dagen och kunna äta ett, eller max två, mål mat till samt för att jag ska kunna gå på toaletten igen. 

Så det är inte tal om någon extra aktivitet/sysselsättning utöver det mest nödvändiga, det jag bara måste göra. MEN ibland, för att jag ska överleva rent mentalt och för att min vilja och mina intressen fortfarande finns- trots att min ork verkligen inte finns dä- händer det att jag ändå gör någon liten annan aktivitet/sysselsättning. 

 

Det sker i så fall på natten, när allt är lugnt, mörkt, tyst och stilla och adrenalinet pumpar och ger mig falska krafter- vilket egentligen inte alls är bra eftersom att jag då går över mina gränser vilket i sin tur sedan gör att jag kraschar. Ännu mer än jag redan är kraschad. 

 

Det är då, ibland på någon av alla sömnlösa nätter, när jag ligger där i mörkret med Trisse på mina fötter och med en speedad gärna och supersnabb puls (på grund av adrenalinet och att jag överanstränger mig så) som jag skriver blogginlägg. Så pass många att det räcker till ett om dagen. 

Det är också då jag publicerar och svarar på era kommentarer och då jag svarar på några av alla de sms, mejl och övriga meddelanden jag får.

 

Men trots adrenalinet räcker inte orken, den falska energin/orken, till och det är just precis därför det tar mig så lång tid att svara på sms, mejl och meddelanden mm samt även de fina kommentarer jag får här på bloggen. 

Jag är ledsen för det, att orken ändå inte räcker till och att det tar så lång tid innan jag svarar på de olika meddelanden och kommentarer mm jag får. Men nu är det tyvärr så det är. Och jag gör så gott jag kan. Med den pyttelilla egna energi (och den flaska och farliga energi) jag har. 

Det är sant. Jag gör verkligen mitt bästa. Och jag har så dåligt samvete att det dröjer så länge med svar. Jag är ledsen över det. Men, som sagt, jag kan inte försöka mer än jag redan gör.

 

Och det som är så farligt med den falska energi adrenalinet ger mig är ju detta att jag gör en aktivitet som jag egentligen inte alls har energi till att utföra. 

 

Därför lever jag i någon slags ständig krasch. Och det är såklart inte bra. Det är inte alls bra. MEN. Jag kan INTE sluta skriva inlägg till bloggen. Jag älskar ju att skriva! Och jag älskar er, mina kära läsare, och den respons och kontakt jag har med er! 

Och jag vill såklart svara på alla de olika sorters meddelanden jag får. Jag är redan isolerad och ensam så det räcker och blir över. Jag vill inte förlora också det! Den kontakten jag har med er som skriver till mig. 

 

Så jag kämpar på. Och övertrasserar dessvärre mitt energikonto på vägen. Då kraschar jag, gång på gång på gång. Men jag vet inte annars hur jag ska göra, vad jag ska ta mig till!

 

Jag vet att om jag slutar att blogga och kommunicera med människor via min telefon så kommer jag förlora det sista jag har, det sist jag fortfarande kan göra/utföra, trots att jag egentligen inte alls kan göra det med min egen energi). 

 

Det är min älskade, underbara familj, bloggen/skrivandet och mina vänner som jag skriver med, både kopplat till bloggen och annat, som ger mig den lilla livskvalitet jag har.

 

Om jag skulle ta bort bloggandet/skrivandet och de sociala kontakter och relationer jag har via min telefon skulle jag med all säkerhet förlora den sista biten av ork, hopp och kämparglöd jag har kvar. Jag är helt säker på att det skulle bli helt omöjligt för mig att fortsätta stå ut, fortsätta hoppas, fortsätta kämpa och fortsätta överleva. 

Och vad händer då?! Om jag inte orkar fortsätta stå ut och kämpa för min överlevnad?! Jo, då ger jag upp. Då dör jag. SÅ otroligt viktig är bloggen, mitt skrivande, alla ni- mina kära läsare, och de övriga kontakter jag har via min telefon. Och som jag aldrig annars skulle kunna ha om det inte vore för min telefon. 

Jag hoppas att ni nu förstår att när jag säger att jag är tacksam för alla er underbara människor som följer och läser min blogg så menar jag det verkligen! För bloggen och mitt skrivande är livsviktigt för mig, så som mitt liv och min livssituation är nu. 

Så jag skriver det än en gång och låter det bli avslutningen för detta inlägg. TACK så hemskt mycket alla ni, mina kära läsar, för att ni läser, gillar kommenterar och stöttar mig och min blogg på andra sätt.

 

Gilla och kommentera gärna mina inlägg om ni tycker de är bra. Och sprid och tipsa gärna om min blogg på era sociala medier och/eller bland vänner och familj om ni vill det.

 

Jag hoppas att ni förstår hur mycket ni betyder för mig, mina kära läsare, och hur glad och tacksam jag är att ni fortsätter läsa. Inlägg efter inlägg, dag efter dag, vecka efter vecka osv osv.

 

Det betyder mer för mig än ni kanske tror och förstår. Eller så förstår ni precis hur mycket det betyder för mig nu när ni precis läst detta inlägg! TACK än en gång för att ni läser och följer mig i mitt lilla liv och i kampen mot mina kroniska svåra sjukdomar som hotar att ta livet av mig.

Tack vare min familj (mina hundar och "mina" hästar inkluderade), vänner och er läsare finner har kraften och styrkan att fortsätta stå ut, kämpa vidare och fortsätta överleva. TACK. 💙💙💙