När vi flyttade ut hit förra torsdage, alltså för snart en vecka sedan, kände jag stor saknad efter våra underbara närmaste grannar hemma i stan. Inte minst det äldre paret som tar ut Trisse på lunchpromenad i stort sett varje dag som Trisse och jag är ensamma hemma när vi bor i huset i stan.
Just detta med hur det skulle gå med Trisse nu medan Lina, mamma och pappa jobbar i minst två veckor till (eller en och en halv vecka är det kvar nu innan Lina gör Trisse och mig sällskap och har semester). Vem skulle ta ut honom på lunchpromenad?
Det fanns såklart som sista alternativ att jag skulle släppa ut honom så han skulle få kissa några meter från stugan. Men någon promenad hade det ju såklart inte blivit då och det hade inte heller varit optimalt för mig varken att behöva utföra den sysslan/aktiviteten eller att ha den pressen på mig.
Men efter att jag skrivit här i bloggen och uttryckt min oro kring just detta med Trisse och hans lunchpromenad har flera grannar hört av sig till oss och sagt att de gärna hjälper till och det har de också gjort!
Det är vi såklart väldigt glada och tacksamma för och det bevisar det jag egentligen redan visste, men nu blev extra påmind om, starkt påmind dessutom. Nämligen att vi har underbara grannar runt omkring oss här ute på landet också!
Trisse, här på Midsommar bland ett gäng blommor, är så lätt att ha och göra med och så snäll och han älskar så gott som allt och alla så för en granne (eller flera olika på olika dagar) är inget som helst problem för honom. Han följer med så snällt och sedan när han släpps in igen efter promenaden springer han raka vägen till vår säng. Den hoppar han upp i och så återgår han till att vila lugnt och fint tillsammans med mig. Han är, som ni ju redan vet, mina kära läsare, en helt fantastisk hund på alla sätt och vis! Vår lille Trisse pojk! 🐶❤️
Så underbart att läsa om så snälla hjälpsamma människor. Härligt för Trisse och lugnare för dig. Vilka hjältar de är, era grannar. Ha en dag älskade Hanna❤️🐶❤️💙💙❤️❤️❤️I-M