hannaslillaliv.blogg.se

Ja, så är det utan tvekan. Sorgligt nog. Det är sorgligt men sant. 

Min mage och tarmar återhämtar sig sakta men säkert efter Koloskopin i onsdags och går tillbaka till sitt vanliga dåliga normala, vilket inte är bra. Men ändå bra mycket bättre än så som det var precis innan och precis efter Koloskopin.

 

Jag återhämtar mig också så sakteligen från kraschen efter Koloskopin. Dessvärre tog jag några rejäla kliv tillbaka i återhämtningen efter kraschen igår morse när mamma och jag duschade och tvättade mitt hår.

 

Det var såklart väldigt dålig timing att göra det när jag redan var kraschad så det räckte och blev över men det var minst en månad sedan mitt hår blev tvättat senast och då är det verkligen bra att få det gjort igen, hur jobbigt, ansträngande och tortyrliknande det än är. Och det är det verkligen.

 

Det är fullkomligt vidrigt att duscha och tvätta håret som mycket svårt ME-sjuk. Det är något av det absolut värsta och mest ansträngande jag vet. Det är så otroligt plågsamt. Det är riktig tortyr. Det finns inget annat sätt än att beskriva det på. 

 

Jag måste fortsätta att vila, vila och vila ännu mer, riktigt strikt. Veckan som kommer är inte att leka med och jag ser absolut inte fram emot den. Absolut INTE. 

Imorgon, måndag, kommer min vårdcentralläkare hem hit till mamma och mig för ett hembesök. Hur tufft det besöket kommer bli nu när jag (vi, hela familjen drabbas ju) blir nekad hjälp vill jag inte ens tänka på för det ger mig så mycket ångest och förtvilan. Ängslan, oro och uppgivenhet.

 

Och på tisdag ska mamma och jag ha ett mycket viktigt telefonmötet med en annan läkare. Den läkaren är just nu den vi lägger allt hopp om hjälp hos. Så det samtalet på tisdag känns otroligt avgörande för hur min framtid kommer bli och när det är så stor press mår jag verkligen inte bra.

 

Svårt ME-sjuka människor klarar inte av att hantera yttre stress och press särskilt bra och så är det verkligen med mig. Förr var jag väldigt stress- och presstålig. Det är jag inte nu för tiden. Absolut inte! Ju sjukare jag blivit desto sämre har jag, min hjärna, blivit på att hantera just stress och press. 

Så början på den kommande veckan jag har framför mig ser jag absolut inte fram emot. Absolut INTE. Men men. Vad hjälper det?! Måndagen kommer om x antal timmar, oavsett om jag vill det eller inte. 

Jag bara hoppas, hoppas, hoppas att läkarbesöket imorgon med min vårdcentralläkare går så okej som det bara kan gå samt att telefonmötet på tisdag med en annan läkare resulterar i att jag/vi faktiskt får hjälp nu. För jag klarar INTE mer nu.

 

Jag är verkligen precis vid bristningsgränsen för vad jag klarar av att hantera och stå ut med och inte och jag vill inte tvingas över den gränsen. För då vet jag ärligt talat INTE vad som kommer ske. Och jag vill inte få reda på det heller.

 

Det räcker nu. Det räckte för väldigt längesen. Snälla, rara någon i Norden, låt mig (oss) få den hjälp jag så desperat behöver gällande just detta otroligt svåra och högst komplicerade kapital, smärtlindring. För jag står inte ut mer. Det är verkligen så. Jag orkar inte mer. Det räcker nu.