hannaslillaliv.blogg.se

Det har verkligen inte varit någon bra vecka. Förra fredagen, på kvällen, försvann ju Trisse. Eller ja, han försvann ju inte egentligen, han återfanns ju igen på vår tomt, liggandes och vilade i skuggan. Men eftersom att ingen hittade honom, trots mycket sökande efter honom, blev rädlan mycket stor att han verkligen var borta. Försvunnen. På riktigt. 

 

Det var en otroligt stor påfrestning på dig där på förra fredagen innan Trisse hittades av sin älskade morfar och min älskade pappa. Förr var jag stresstålig och jag klarade av att ha många bollar i luften samtidigt. Jag tänkte klart och snabbt och effektivt och jag kunde ta snabba beslut och agera därefter. Så är det inte längre. Inte på något vis. Ingenting är som det en gång var på grund av alla jäkla, svåra kronsiska sjukdomar. 

 

Alla kroniska, svåra sjukdomar gör såklart sitt, alla bidrar med sina specifika symtom och gör lidandet till det stora, plågsamma helvete det är för mig, varje vaken minut, dygnet runt. Året om. Men den sjukdom av dem alla som gör mitt så kallade lilla liv allra svårast är förstås ME:n. Och då särskilt det faktum att jag är så väldigt svårt drabbad av just ME:n.

 

Som om det inte räckte att Trisse "försvann" förra fredagen blev han dessutom riktigt sjuk i tisdags. Jag har inte orkat skriva om det förrän nu. Dagarna innan tisdagen märkte vi att Trisse var lite extra seg och att han var lite slö. Men det var inte så märkbart att vi reagerade något större av det. Men natten till i tisdags reagerade jag däremot på att Trisse låg i stort sett helt still i vår säng hela natten. Det brukar han inte göra. 

 

Så när Lina skulle ta ut Trisse på morgonpromenaden i tisdags ställde hon ner honom på marken utanför ytterdörren och då kunde inte Trisse gå. Han stod helt vingligt och han tog inte ett enda steg. Lina lyfte upp Trisse på en gång och gick in i sovrummet och hämtade mig.

 

Vi gick utanför dörren och Lina satte ner Trisse på marken igen. Men han kunde verkligen inte gå. Och hela hans hållning och hela hans kropp och ansiktsuttryck visade tydligt att han inte alls mådde bra, samt att han hade väldigt, väldigt ont. 

 

Jag gjorde några böjprover på honom (det är ett sätt att kontrollera framförallt lederna, om de gör ont eller inte) och han hade väldigt, väldigt ont i alla leder på alla fyra ben. Så det var bara för oss att slänga oss i bilen och åka till veterinären. Jag var redan där och då så gott som helt säker på att Trisse drabbats av borrelia baserat på de symtom han hade.

 

Men så var det ju det där "lilla" problemet att jag inte på långa vägar orkar åka enda till Blå Stjärnan som ligger på Hisingen. Men Trisse hade så väldigt ont att jag bara var tvungen att åka med i bilen. Det gick bara INTE att stoppa in honom i hans hundbur i bagaget. 

 

Så Lina, Trisse och jag åkte hem till huset i Kungälv. Där möttes vi upp med pappa som jag ringt i bilen på väg in till huset. Så jag gick in i huset och gick och la mig och vilade resten av dagen, som vanligt, med enda skillnaden att lille Trisse inte var med mig och att jag var otroligt orolig för honom. 

 

Så fortsatte Lina och pappa och Trisse ner till Blå Stjärnan. På grund av Corona pandemin fick endast en person gå med in på Blå Stjärnan med Trisse och det blev pappa som gjorde det. Så Lina fick sitta i bilen och vänta. Och väntan blev det, en mycket lång sådan. De var borta hela dagen. 

 

När mamma slutat jobbet vid tre åkte hon och jag ut till landet, till stugan, igen och klockan var närmare halv sju-sju innan Lina, pappa och Trisse kom ut till landet till mig och mamma i stugan. Efter en lång dag med blodprover, sedering så att ledvätska kunde tas för att titta på i mikroskop och efter smärtstillande och till slut en diagnos och en behandling återförenades alltså vår lilla familj. 

 

Det var precis som både mamma och jag trodde. Trisse hade fått borrelia och det gav honom väldigt svår smärta i lederna, högt CRP (infektionsvärde i blodet) samt väldigt många vita blodkroppar i ledvätskan (alltså infektion i lederna). I frambenen var det mycket infektion och inflammaion och i bakbenen var det ÄNNU mer, alltså väldigt, väldigt mycket. Så det var tur att vi kom in med honom i så pass god tid som vi gjorde! 

 

Som behandling fick Trisse kortisontabletter, antibiotikatabletter samt smärtstillande mediciner. Dessa tar han fortfarande. Men mamma och Trisse är på återbesök hos veterinären just nu när jag skriver detta inlägg strax före klockan tio. Så när de är tillbaka vet jag mer om vad veterinären tycker om Trisses tillfriskning och om han ska fortsätta med medicinerna längre än det bestämdes i tisdags eller inte. Vi får se.

 

Jag lovar att uppdatera er, mina kära läsare, hur lille Trisse pojken mår och hur hans tillfrisknande fortgår. Precis som ni är så otroligt snälla och omtänksamma och håller era tummar för mig när det är någon undersökning eller liknande jag ska göra eller om jag väntar på något jobbgt besked från vården eller sådant så skulle jag önska att ni alla vill hålla era tummar för vår älskade lille Trisse! Så han blir helt frisk och återhämtad efter borrelian. 

 

Så idag är det ju då alltså fredag och detta inlägg kommer ut lite senare än mina blogginlägg normalt sett brukar komma ut på morgonen. Men men, det är som det är. Jag hoppas, och tror, att ni, mina kära läsare, har förståelse för det. 

 

Det har, som ni nog säkert förstår, varit en tuff vecka, inte minst psykiskt och känslomässigt för mig. Trisse hann ju i stort sett bara hittas efter "försvinnandet" innan han blev akut väldigt sjuk. Och jag klarar verkligen INTE stress nu för tiden, på grund av den hemska ME:n som förstår så otroligt mycket för mig. 

 

Nu ska jag lägga bort min telefon och återgå till min strikta vila och nu gäller det att hålla tummarna. Både för att Trisse återhämtar sig helt och hållet efter hans senaste "äventyr" men också för att det inte ska bli något mer sådant. "Äventyr", i brist på bättre ord.

 

Nej, nu klarar jag snart inte att oroa mig mer över min lille älskade Trisse pojk. För att jag, och hela familjen för den delen, ska orka fortsätta kämpa för min överlevnad i kampen mot sjukdomarna bara MÅSTE vi ha vår lille bebis, vårt lille hjärta, vårt ALLT, Trisse, med oss hela tiden.