Jag är lite deppig att jag inte kan följa med på gårdagens utflykt heller. Samtidigt är jag så otroligt van vid att de andra åker iväg på äventyr och jag är kvar hemma i min ensamhet.
Och just det att jag är så otroligt van vid att inte kunna följa med, att alltid vara den som lämnas ensam, oförmögen att kunna vara med på det roliga, gör mig ledsen det med! Det är inte klokt att jag blivit så van vid att INTE LEVA!
Jag är ändå bara 25 år. Det är klart att det gör mig ledsen att alltid vara den som blir lämnad ensam kvar. Fängslad i min egen kropp. Dömd till ett liv i sängen.
Visst är det konstigt att våra ickeliv är normalt för oss. Jag kan tycka att det är konstigt hur folk kan bara åka iväg eller hur mycket de kan gå utan att bli trötta. De visar hur sjuka vi är och hur tankarna påverkas av sjukdomarna. Det är extra svårt när vi får besök och inte kunna delta. Värst är när barnen med fam. kommer. Jag hör hur de pratar och skrattar. Men inte vad de säger. Samtidigt som det är oerhört jobbigt med allt ljud och rörelser. När man sen blir lämnad ensam är det lika jobbigt. Det spelar ingen roll hur vi vrider och vänder på oss. Allt blir bara så fel. Hoppas att Trisse mår bra nu. Jag antar att han mår bättre eftersom han var med på utflykten. Jag önskar att jag har rätt. Ha en dag min käraste vän och min ME-d kämpe som gör mina dagar uthärdliga trots allt ME innebär. Älskar dig mitt hjärta. Varmaste mjuka kramar till dig.💝💝💝🐶💝💝💙💙💙I-M