Jag är lite deppig att jag inte kan följa med på gårdagens utflykt heller. Samtidigt är jag så otroligt van vid att de andra åker iväg på äventyr och jag är kvar hemma i min ensamhet.
Och just det att jag är så otroligt van vid att inte kunna följa med, att alltid vara den som lämnas ensam, oförmögen att kunna vara med på det roliga, gör mig ledsen det med! Det är inte klokt att jag blivit så van vid att INTE LEVA!
Jag är ändå bara 25 år. Det är klart att det gör mig ledsen att alltid vara den som blir lämnad ensam kvar. Fängslad i min egen kropp. Dömd till ett liv i sängen.
